7 Gud, när du drog ut i spetsen för ditt folk, när du gick fram i ödemarken, Sela,
8 då bävade jorden, då utgöt himmelen sina flöden inför Guds ansikte; ja, Sinai bävade för Guds ansikte; Israels Guds.
9 Ett nåderikt regn lät du falla, o Gud; ditt arvland, som försmäktade, vederkvickte du.
10 Din skara fick bo däri; genom din godhet beredde du det åt de betryckta, o Gud.
11 Herren låter höra sitt ord, stor är skaran av kvinnor som båda glädje:
12 »Härskarornas konungar fly, de fly, och husmodern därhemma får utskifta byte.
13 Viljen I då ligga stilla inom edra hägnader? Duvans vingar äro höljda i silver, och hennes fjädrar skimra av guld.