12 Då blir ni inte slöa utan efterliknar dem som genom tro och tålamod ärver det som utlovats.
13 När Gud gav löftet åt Abraham svor han en ed vid sig själv, då han inte hade någon högre att svära vid.
14 Han sa: Jag ska verkligen rikligt välsigna och föröka dig.
15 Och Abraham väntade tålmodigt och fick vad som var utlovat.
16 För människor svär vid den som är större än dem själva, och en bekräftande ed tystar alla invändningar.
17 Då nu Gud med all tydlighet ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, så försäkrade han det med en ed.
18 Så skulle vi genom två orubbliga utfästelser i vilka Gud omöjligt kan ljuga, bli rikt uppmuntrade, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid vårt framtida hopp.