1 En gudsman hade på Herrens befallning kommit till Betel från Juda, och just som Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden
2 ropade gudsmannen på Herrens befallning mot altaret: »Altare, altare! Så säger Herren: En son skall födas i Davids ätt; han skall heta Josia. På dig skall han slakta de präster vid offerplatserna som tänder altarelden. Ja, på dig skall människoben brännas.«
3 Samtidigt kungjorde han ett tecken: »Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: altaret skall rämna och askan spillas ut.«
4 När kung Jerobeam hörde de ord gudsmannen riktade mot altaret i Betel pekade han uppifrån altaret på mannen och ropade: »Grip honom!« Men armen han sträckte ut förtvinade, och han kunde inte dra den tillbaka.
5 Och altaret rämnade och askan spilldes ut — det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade kungjort.
6 Då vände sig kungen till gudsmannen. »Blidka Herren, din Gud«, ropade han, »och be för mig, så att jag kan dra tillbaka armen.« Gudsmannen blidkade Herren. Kungen kunde åter dra tillbaka sin arm, och den var som förut.
7 Då sade kungen till gudsmannen: »Kom med mig hem. Du skall få något att styrka dig med, och sedan skall jag ge dig en gåva.«
8 Men gudsmannen svarade: »Om du så gav mig hälften av allt du äger skulle jag inte följa med dig. Jag vill varken äta eller dricka någonting på denna plats,
9 ty Herren befallde mig att ingenting äta eller dricka och att inte återvända den väg jag kommit.«
10 Och så tog han en annan väg och återvände inte den väg han kommit till Betel.
11 I Betel bodde en gammal profet, och nu kom hans söner och talade om för honom allt vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen, och de berättade också för sin far vad mannen hade sagt till kungen.
12 »Vilken väg tog han?« frågade fadern, och sönerna visade honom åt vilket håll gudsmannen från Juda hade gått.
13 Fadern sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, och han satt upp
14 och följde efter gudsmannen. Han fann honom sittande under en terebint och frågade honom: »Är det du som är gudsmannen från Juda?« — »Ja, det är jag«, svarade den andre.
15 »Följ med mig hem och ät«, sade profeten.
16 Men gudsmannen svarade: »Jag kan inte följa med dig tillbaka, jag kan inte äta och dricka tillsammans med dig på denna plats.
17 Av Herren fick jag befallning att ingenting äta eller dricka här och att inte vända tillbaka den väg jag kommit.«
18 Profeten svarade honom: »Jag är profet liksom du, och en ängel talade till mig på Herrens uppdrag och befallde mig att föra dig tillbaka hem till mig, så att du fick äta och dricka.« Men detta var lögn.
19 Gudsmannen följde med honom tillbaka och åt och drack hemma hos honom.
20 När de nu satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka.
21 Han ropade till gudsmannen från Juda: »Så säger Herren: Du har satt dig upp mot Herrens vilja, du har inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig
22 utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han förbjudit dig att äta och dricka. Därför skall din döda kropp inte läggas i dina fäders grav.«
23 När gudsmannen hade avslutat måltiden sadlade man en åsna åt honom. Den tillhörde profeten som hade fört honom tillbaka.
24 Han gav sig i väg, men under färden blev han överfallen av ett lejon och dödad, och kroppen blev liggande på vägen. Åsnan stod där bredvid, och även lejonet stod bredvid den döda kroppen.
25 Några som kom förbi såg liket ligga där på vägen och lejonet stå bredvid. De gick in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de sett.
26 Då profeten, som hade fått gudsmannen att avbryta sin färd, hörde det sade han: »Det är gudsmannen. Eftersom han satte sig upp mot Herrens vilja utlämnade Herren honom åt lejonet, och det rev ihjäl honom. Så blev det som Herren hade sagt honom.«
27 Och profeten sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så,
28 och han gav sig i väg och fann den döda kroppen ligga på vägen och åsnan och lejonet stå där bredvid. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan.
29 Profeten lyfte upp den döde gudsmannen på åsnan och förde honom med sig tillbaka till staden för att hålla dödsklagan och begrava honom.
30 Han lade liket i sin egen grav, och man höll dödsklagan och ropade: »Ack, min broder!«
31 Efter begravningen sade han till sina söner: »När jag dör skall ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Låt mina ben vila bredvid hans.
32 Ty det ord kommer att gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerplatserna i Samariens städer.«
33 Trots denna händelse lämnade Jerobeam inte sin onda väg utan fortsatte att utse vilka som helst ur folkets led till präster vid offerplatserna. Vem som ville vigde han till präst vid offerplatserna.
34 Detta drog skuld över Jerobeams ätt och ledde till att den förintades och utplånades från jordens yta.