1 Nu samlade kung Salomo de äldste i Israel och stamhövdingarna, överhuvudena för de olika familjerna i Israel. Han kallade dem till sig i Jerusalem för att hämta upp Herrens förbundsark från Davids stad, Sion.
2 Och alla israeliterna samlades inför kung Salomo under högtiden i månaden etanim, som är den sjunde månaden.
3 När alla de äldste hade kommit lyfte prästerna arken
4 och bar upp den tillsammans med uppenbarelsetältet och alla de heliga föremålen i tältet. Allt detta bars av prästerna och leviterna.
5 Kung Salomo och hela Israels menighet, som var samlad hos honom, stod framför arken och offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas.
6 Prästerna förde in Herrens förbundsark till dess plats i tempelkoret, det allra heligaste, under kerubernas vingar.
7 Keruberna hade nämligen vingarna utbredda över den plats där arken stod, så att både arken och dess bärstänger skyldes av keruberna.
8 Bärstängerna var så långa att deras ändar syntes från det heliga framför koret, men de var inte synliga utifrån. De finns där ännu i denna dag.
9 I arken fanns ingenting annat än de två stentavlorna som Mose hade lagt dit vid Horeb, då Herren slöt förbund med israeliterna sedan de dragit ut ur Egypten.
10 När prästerna lämnade helgedomen fyllde molnet Herrens hus,
11 så att de inte kunde förrätta sin tjänst: Herrens härlighet uppfyllde templet.
12 Då sade Salomo:»Solen har Herren fäst på himlen,själv har han valt att bo i töcknet.
13 Jag har byggt dig en furstlig boning,ett hus där du evigt skall trona.«
14 Kungen vände sig om och välsignade de församlade israeliterna, medan alla stod upp.
15 Han sade: »Prisad vare Herren, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat det som han med sin mun lovade min far David:
16 Alltsedan jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte bland Israels stammar utvalt någon stad för att i den bygga ett hus, där mitt namn skulle vara, och jag har inte utvalt någon man att vara furste över mitt folk Israel. Men nu har jag utvalt Jerusalem för att mitt namn skall vara där, och jag har utvalt David att härska över mitt folk Israel. —
17 Min far David hade föresatt sig att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn,
18 men Herren sade till honom: Din föresats att bygga ett hus åt mitt namn är god.
19 Men det skall inte bli du som bygger huset utan din son, den son som skall födas åt dig. Han skall bygga huset åt mitt namn. —
20 Och Herren lät sitt ord gå i fullbordan: jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn.
21 Där inne har jag ställt i ordning en plats för arken, som innehåller stadgarna till det förbund som Herren slöt med våra fäder när han förde dem ut ur Egypten.«
22 Inför de församlade israeliterna trädde Salomo fram till Herrens altare. Han sträckte händerna mot himlen
23 och sade: »Herre, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken uppe i himlen eller nere på jorden. Du står fast vid förbundet och visar godhet mot dina tjänare när de i uppriktig lydnad vandrar dina vägar.
24 Du har hållit ditt löfte till din tjänare, min far David, du har i dag med din hand fullbordat det som du med din mun har lovat.
25 Uppfyll också, Herre, Israels Gud, detta som du har lovat din tjänare David, min far: att han aldrig skall sakna en ättling som sitter inför dig på Israels tron, om bara hans efterkommande vaktar på sina steg och vandrar dina vägar, så som han själv gjorde.
26 Låt alltså ditt löfte till din tjänare David, min far, gå i uppfyllelse, du Israels Gud!
27 Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt.
28 Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag nu uppsänder,
29 och låt din blick natt och dag vila på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara. — Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats.
30 Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!
31 Om någon förbryter sig mot en annan och åläggs att fria sig med en ed och svär inför ditt altare i detta tempel,
32 hör det då i himlen, grip in och skipa rätt åt dina tjänare. Fäll den som är skyldig och ge honom det straff han förtjänar, men frikänn den som är oskyldig och ge honom vad rättvisan kräver.
33 Om ditt folk Israel lider nederlag mot en fiende, därför att de syndat mot dig, men vänder om och prisar ditt namn, ber till dig i detta hus och ropar om nåd,
34 hör det då i himlen och förlåt ditt folk Israel deras synd och låt dem återvända till den mark du gav deras fäder.
35 Om himlen är stängd och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de sedan ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och omvänder sig från sin synd när du tuktar dem,
36 lyssna då i himlen och förlåt din tjänare och ditt folk Israel deras synd. Lär dem den rätta vägen som de skall vandra, och låt regnet falla över ditt land, som du har gett ditt folk som egendom.
37 Om det blir hungersnöd i landet eller pest, om rost och sot härjar eller gräshoppor och larver, om fienden belägrar någon av städerna, ja, vilken sjukdom eller plåga det än är,
38 och vilken bön och åkallan som vem det vara må i ditt folk Israel än uppsänder — var och en känner bäst den plåga som trycker honom — om han då sträcker händerna i bön mot detta hus,
39 hör det då i himlen, där du tronar. Förlåt honom, grip in och behandla var och en som han förtjänar, du som känner hans tankar — ja, du ensam känner alla människors tankar.
40 Då skall de frukta dig så länge de lever i det land som du gav våra fäder.
41 Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn —
42 ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm — och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus,
43 lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.
44 Om du sänder ut ditt folk att strida mot fienden och de ber till dig, Herre, vända mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,
45 lyssna då i himlen på deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
46 Om de syndar mot dig — det finns ju ingen människa som inte syndar — och du vredgas på dem och ger dem i fiendens våld och de förs bort i fångenskap till fiendeland, långt borta eller nära,
47 men där borta i fångenskapen ångrar sig och åter ropar till dig: Vi har syndat och gjort orätt, vi står med skuld inför dig,
48 och om de så, fångna i fiendeland, vänder om till dig med uppriktigt hjärta och sinne och ber till dig, vända mot sitt land, det som du gav deras fäder, mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,
49 lyssna då i himlen, där du tronar, till deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
50 Förlåt ditt folk att de har syndat och visat sig upproriska mot dig. Låt dem möta förbarmande hos dem som håller dem fångna, så att de blir barmhärtigt behandlade.
51 Ty ditt folk och din egendom är de, du har fört dem ut ur Egypten, ut ur smältugnen.
52 Ja, vänd din blick mot din tjänare och mot ditt folk Israel när de åkallar dig, och lyssna till dem när de än ropar till dig.
53 Det är du själv som har avskilt dem bland jordens alla folk för att tillhöra dig; detta tillkännagav du, Herre Gud, genom din tjänare Mose när du förde våra fäder ut ur Egypten.«
54 När Salomo hade slutat denna sin bön och åkallan till Herren steg han upp. Han hade böjt knä inför Herrens altare med händerna sträckta mot himlen.
55 Nu reste han sig och välsignade med hög röst hela det församlade Israel:
56 »Prisad vare Herren, som har uppfyllt sitt löfte och gett sitt folk Israel ro. Av allt det goda han lovat genom sin tjänare Mose har ingenting uteblivit.
57 Må Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder, och inte överge oss eller förskjuta oss.
58 Och må han vända våra hjärtan till sig, så att vi vandrar hans vägar och rättar oss efter de bud och stadgar och befallningar som han gav våra fäder.
59 Må Herren, vår Gud, dag och natt minnas den bön jag nu har bett, så att han då stunden kräver det skaffar rätt åt sin tjänare och sitt folk Israel.
60 Då skall alla folk på jorden förstå att det är Herren som är Gud och ingen annan.
61 Ge hela ert hjärta åt Herren, vår Gud, följ hans stadgar och håll hans bud, så som ni gör i dag.«
62 Nu frambar kungen tillsammans med alla israeliterna offer inför Herren.
63 Som gemenskapsoffer till Herren förde Salomo fram 22 000 tjurar och 120 000 får. Så invigde kungen och alla israeliterna Herrens hus.
64 Den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Herrens hus; där frambar han brännoffren och matoffren och fettstyckena från gemenskapsoffren. Kopparaltaret som stod inför Herren var nämligen för litet för att rymma alla brännoffren och matoffren och fettstyckena från gemenskapsoffren.
65 Sedan firade Salomo högtiden tillsammans med hela Israel, en stor skara från hela landet, ända från Levo-Hamat till Egyptens gränsflod; de firade högtiden inför Herren, vår Gud, i huset som Salomo byggt, och de åt och drack och var glada inför Herren, vår Gud, i sju dagar.
66 På åttonde dagen fick folket bryta upp; de hyllade kungen och drog sedan hem, glada och tacksamma över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och sitt folk Israel.