1 Ben-Hadad, kungen av Aram, samlade hela sin här. Trettiotvå kungar med hästar och vagnar följde honom då han tågade mot Samaria, som han omringade och belägrade.
2 Han skickade in budbärare i staden till Israels kung Achav
3 och lät hälsa honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och guld tillhör mig liksom de vackraste av dina kvinnor och barn.«
4 Den israelitiske kungen svarade: »Som min herre och konung befaller — jag själv och allt jag har är ditt.«
5 Men budbärarna kom tillbaka med detta svar: »Så säger Ben-Hadad: Jag har krävt att du skall ge mig ditt silver och guld, dina kvinnor och barn.
6 Vid den här tiden i morgon skickar jag mina tjänare till dig, och de kommer att söka igenom ditt hus och dina underlydandes hus. Allt som har värde för dig kommer de att lägga beslag på och ta med sig.«
7 Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. »Ni ser själva«, sade han, »vi har bara ont att vänta av denne man. Han krävde att få mina kvinnor och barn, mitt silver och guld, och det nekade jag honom inte.«
8 De äldste och folket uppmanade kungen att inte lyssna på Ben-Hadad och inte ge efter för honom.
9 Achav svarade då budbärarna: »Säg till min herre och konung: Allt vad du först begärde av mig är jag beredd att göra, men detta kan jag inte gå med på.« När budbärarna kom tillbaka med beskedet
10 lät Ben-Hadad svara: »Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om det blir kvar så mycket grus av Samaria att mina soldater får var sin handfull!«
11 Israels kung svarade: »Hälsa honom att skrytet bör vänta tills svärdet spänns av.«
12 Ben-Hadad höll gästabud i lägret tillsammans med kungarna när svaret kom. Han gav trupperna order om stridsberedskap, och de gjorde sig beredda att storma staden.
13 Då trädde en profet fram inför Achav, Israels kung, och sade: »Så säger Herren: Ser du denna väldiga här? I dag skall jag ge den i ditt våld, och då skall du inse att jag är Herren.«
14 Achav frågade: »Genom vem skall du göra detta?« Profeten svarade: »Så säger Herren: Genom ståthållarnas garde.« Achav frågade: »Vem öppnar striden?« Profeten svarade: »Du!«
15 Achav mönstrade ståthållarnas garde, 232 man, och därefter hela den israelitiska hären, 7 000 man.
16 Vid middagstiden gjorde de ett utfall, samtidigt som Ben-Hadad drack sig berusad i lägret tillsammans med de trettiotvå kungarna som understödde honom.
17 Ståthållarnas garde ryckte ut först. Då rapporterade Ben-Hadads spejare: »Det kommer ut folk från Samaria.« —
18 »Kommer de och ber om fred, så ta dem levande«, sade Ben-Hadad, »och kommer de för att strida, så ta dem levande då också.«
19 Ståthållarnas garde hade nu ryckt ut och efter dem de andra trupperna.
20 Varje israelitisk krigare nedgjorde sin man. Arameerna tog till flykten, och israeliterna förföljde dem, men arameerkungen Ben-Hadad undkom till häst med några ryttare.
21 Nu drog Israels kung ut och tog hästarna och vagnarna och tillfogade arameerna ett svårt nederlag.
22 Då trädde profeten fram inför Israels kung och sade: »Slå dig nu inte till ro utan tänk över vad du skall göra; vid nästa årsskifte drar kungen av Aram åter i fält mot dig.«
23 Och arameerkungens rådgivare förklarade för sin herre: »Deras gud är en bergsgud, det var därför de kunde besegra oss. Men låt oss strida med dem ute på slätten, där skall vi säkert besegra dem.
24 Gör nu så här: avsätt alla kungarna och byt ut dem mot guvernörer.
25 Ställ sedan upp en här av samma storlek som den du har förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt oss strida mot dem ute på slätten. Då skall vi säkert besegra dem.« Kungen lyssnade till deras råd och följde det.
26 Vid årsskiftet mönstrade Ben-Hadad arameerna och tågade till Afek för att strida mot Israel.
27 Också israeliterna hade mönstrats och fått proviant. De drog ut för att möta arameerna och slog läger mitt emot dem. Israeliterna stod där som ett par små getflockar, medan arameerna översvämmade landet.
28 Då trädde gudsmannen fram inför Israels kung och sade: »Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att jag är en bergsgud och inte någon slättgud, så skall jag ge hela denna väldiga här i ditt våld. Då skall ni inse att jag är Herren.«
29 I sju dagar låg de mitt emot varandra, men på den sjunde dagen började striden; israeliterna nedgjorde på en enda dag 100 000 man av arameernas fotfolk.
30 De arameer som överlevt flydde till Afek, men när de kommit in i staden rasade stadsmuren ner över 27 000 av dem. Också Ben-Hadad flydde och nådde staden, där han gömde sig längst inne i ett hus.
31 Då sade hans män till honom: »Vi har hört att Israels kungar har ett försonligt sinnelag. Låt oss få gå ut till Israels kung med säcktyg kring höfterna och rep om huvudet, så kanske han låter dig leva.«
32 De band säcktyg kring höfterna och rep om huvudet och kom till den israelitiske kungen och sade: »Din tjänare Ben-Hadad ber för sitt liv.« Kungen svarade: »Lever han fortfarande? Han är min broder.«
33 Männen, som var ute efter ett gott tecken, tog genast fasta på kungens ord. »Ja«, sade de, »Ben-Hadad är din broder!« Kungen befallde dem att gå och hämta honom, och så kom Ben-Hadad ut till Israels kung och fick stiga upp till honom i vagnen.
34 Ben-Hadad sade: »De städer som min far erövrade från din far skall jag återlämna, och du skall få öppna basarer i Damaskus, liksom min far fick göra i Samaria.« — »På dessa villkor skall jag släppa dig fri«, sade Achav, och så slöt han fördrag med honom och lät honom gå.
35 En man i profetskaran sade på Herrens befallning till en av de övriga: »Slå till mig!« Då den andre vägrade
36 sade han: »Eftersom du inte lyssnade till Herrens befallning skall ett lejon slå dig när du går härifrån.« Den andre gick, och på vägen mötte han ett lejon som dödade honom.
37 Sedan vände sig profeten till en annan man och befallde denne att slå till honom, och den mannen gav honom ett slag så att han blev skadad.
38 Profeten gick då och ställde sig vid vägen och väntade på kungen, och för att inte bli igenkänd band han en duk för ögonen.
39 När kungen kom förbi anropade profeten honom. »Herre«, sade han, »jag var på väg ut i striden, och då kom det en soldat emot mig och lämnade en fånge åt mig. Han sade: Vakta den här mannen! Om han slipper undan får du svara med ditt liv för hans eller betala en talent silver.
40 Men jag fick annat att sköta, och plötsligt var fången borta.« Kungen sade: »Din dom är fälld — du har själv uttalat den.«
41 Men profeten ryckte hastigt duken från ögonen, och då upptäckte kungen att det var en av profeterna.
42 Och profeten sade till honom: »Så säger Herren: Eftersom du lät den man löpa som jag hade vigt åt förintelse, skall du få svara med ditt liv för hans liv, med ditt folk för hans folk.«
43 Kungen fortsatte hemåt, och dyster och förbittrad kom han till Samaria.