1 En gudsman hade på Herrens befallning kommit till Betel från Juda, och just som Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden
2 ropade gudsmannen på Herrens befallning mot altaret: »Altare, altare! Så säger Herren: En son skall födas i Davids ätt; han skall heta Josia. På dig skall han slakta de präster vid offerplatserna som tänder altarelden. Ja, på dig skall människoben brännas.«
3 Samtidigt kungjorde han ett tecken: »Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: altaret skall rämna och askan spillas ut.«
4 När kung Jerobeam hörde de ord gudsmannen riktade mot altaret i Betel pekade han uppifrån altaret på mannen och ropade: »Grip honom!« Men armen han sträckte ut förtvinade, och han kunde inte dra den tillbaka.
5 Och altaret rämnade och askan spilldes ut — det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade kungjort.
6 Då vände sig kungen till gudsmannen. »Blidka Herren, din Gud«, ropade han, »och be för mig, så att jag kan dra tillbaka armen.« Gudsmannen blidkade Herren. Kungen kunde åter dra tillbaka sin arm, och den var som förut.