7 Under sin färd fick Obadja plötsligt se Elia komma emot sig. När han såg vem det var föll han ner med ansiktet mot marken och sade: »Är det verkligen du, min herre Elia?« —
8 »Ja, det är jag«, svarade Elia. »Gå och säg till din herre: Elia är här.«
9 Men Obadja svarade: »Vad har jag gjort för ont eftersom du vill lämna mig i händerna på Achav och låta honom döda mig?
10 Så sant Herren, din Gud, lever, det finns inte något folk eller rike där kungen inte har låtit söka efter dig. När man då har svarat att du inte fanns där har han låtit dessa riken och folk gå ed på att de inte har kunnat finna dig.
11 Och nu vill du att jag skall gå till kungen och säga: Elia är här.
12 Men så snart jag har gått härifrån kommer ju Herrens ande att föra bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan underrättar Achav och han inte finner dig, så dödar han mig. Ändå har jag dyrkat Herren alltifrån min ungdom.
13 Har man inte berättat för dig vad jag gjorde när Isebel ville ta livet av Herrens profeter, hur jag gömde hundra av dem, femtio och femtio, i två grottor och försåg dem med mat och dryck?