27 Också israeliterna hade mönstrats och fått proviant. De drog ut för att möta arameerna och slog läger mitt emot dem. Israeliterna stod där som ett par små getflockar, medan arameerna översvämmade landet.
28 Då trädde gudsmannen fram inför Israels kung och sade: »Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att jag är en bergsgud och inte någon slättgud, så skall jag ge hela denna väldiga här i ditt våld. Då skall ni inse att jag är Herren.«
29 I sju dagar låg de mitt emot varandra, men på den sjunde dagen började striden; israeliterna nedgjorde på en enda dag 100 000 man av arameernas fotfolk.
30 De arameer som överlevt flydde till Afek, men när de kommit in i staden rasade stadsmuren ner över 27 000 av dem. Också Ben-Hadad flydde och nådde staden, där han gömde sig längst inne i ett hus.
31 Då sade hans män till honom: »Vi har hört att Israels kungar har ett försonligt sinnelag. Låt oss få gå ut till Israels kung med säcktyg kring höfterna och rep om huvudet, så kanske han låter dig leva.«
32 De band säcktyg kring höfterna och rep om huvudet och kom till den israelitiske kungen och sade: »Din tjänare Ben-Hadad ber för sitt liv.« Kungen svarade: »Lever han fortfarande? Han är min broder.«
33 Männen, som var ute efter ett gott tecken, tog genast fasta på kungens ord. »Ja«, sade de, »Ben-Hadad är din broder!« Kungen befallde dem att gå och hämta honom, och så kom Ben-Hadad ut till Israels kung och fick stiga upp till honom i vagnen.