1 På den ena Sabbathen kom Maria Magdalena om morgonen, då ännu mörkt var, till grafvena, och såg stenen vara borto af grafvene.
2 Då lopp hon, och kom till Simon Petrum, och till den andra Lärjungan, som Jesus älskade, och sade till dem: De hafva tagit Herran bort utaf grafvene, och vi vete icke hvart de hafva lagt honom.
3 Då gick Petrus ut, och den andre Lärjungen, och kommo till grafvena.
4 Både lupo de tillika; och den andre Lärjungen lopp före, snarare än Petrus, och kom först till grafvena.
5 Och när han lutade sig ned, fick han se lakanen lagd; dock gick han icke in.
6 Så kom då Simon Petrus efter honom, och gick in i grafvena, och såg lakanen lagd;
7 Och svetteduken, som hade varit om hans hufvud, icke lagd när lakanen, utan afsides i ett rum tillhopasvept.
8 Då gick ock den andre Lärjungen in, som förr var kommen till grafvena, och såg det, och troddet.
9 Ty de förstodo icke än då Skriftena, att han skulle uppstå ifrå de döda.
10 Och Lärjungarna gingo åter tillhopa igen.
11 Men Maria stod och gret utanför grafvene. Vid hon nu så gret, lutade hon sig in i grafvena;
12 Och fick se två Änglar i hvit kläder, sittande, den ene vid hufvudet, och den andre vid fötterna, der de hade lagt Jesu lekamen.
13 De sade till henne: Qvinna, hvad gråter du? Sade hon till dem: De hafva tagit bort min Herra; och jag vet icke hvart de hafva lagt honom.
14 När hon detta sade, vände hon sig tillbaka, och fick se Jesum ståndandes; och visste icke att det var Jesus.
15 Sade Jesus till henne: Qvinna, hvad gråter du? Hvem söker du? Hon mente, att det hade varit örtagårdsmästaren, och sade till honom: Herre, hafver du burit honom bort; säg mig hvart du hafver lagt honom, och jag vill tågan.
16 Jesus sade till henne: Maria. Då vände hon sig om, och sade till honom: Rabbuni, det är, Mästar.
17 Sade Jesus till henne: Kom icke vid mig; ty jag är icke ännu uppfaren till min Fader; men gack till mina bröder, och säg dem: Jag far upp till min Fader, och edar Fader; och till min Gud, och edar Gud.
18 Maria Magdalena kom, och bådade Lärjungomen, att hon hade sett Herran, och att han hade sagt henne detta.
19 Men om aftonen, på den samma Sabbathen, då dörrarna voro lyckta, der Lärjungarna voro församlade, för Judarnas rädslos skull, kom Jesus, och stod midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.
20 Och när han hade detta sagt, lät han dem se händerna, och sina sido. Då vordo Lärjungarna glade, att de sågo Herran.
21 Då sade Jesus åter till dem: Frid vare eder; såsom Fadren hafver mig sändt, så sänder ock jag eder.
22 När han detta sagt hade, blåste han på dem, och sade till dem: Tager den Helga Anda;
23 Hvilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de; och hvilkom I behållen dem, dem äro de behållna.
24 Men Thomas, en af de tolf, hvilken kallas Tvilling, var icke med dem, när Jesus kom.
25 Då sade de andre Lärjungarna till honom: Vi sågom Herran. Sade han till dem: Utan jag ser hålen efter spikarna i hans händer, och stinger mitt finger i hålen efter spikarna, och stinger min hand i hans sido, tror jag det icke.
26 Och åtta dagar derefter voro åter hans Lärjungar inne, och Thomas med dem; då kom Jesus, vid dörrarna voro lyckta, och stod midt ibland dem, och sade: Frid vare eder.
27 Sedan sade han till Thomas: Räck hit ditt finger, och ge mina händer, och räck hit dina hand, och stick henne i mina sido; och var icke tvifvelaktig, utan trogen.
28 Thomas svarade, och sade till honom: Min Herre, och min Gud.
29 Jesus sade till honom: Efter du såg mig, Thoma, tror du; salige äro de som icke se, och dock tro.
30 Gjorde ock Jesus mång annor tecken, i sina Lärjungars åsyn, som i denna bokene icke äro skrifne.
31 Men dessa äro skrifne, på det I tro skolen, att Jesus är Christus, Guds Son; och att I, genom trona, skolen hafva lif i hans Namn.