1 Och var en man af de Phariseer, som het Nicodemus, en öfverste ibland Judarna.
2 Han kom till Jesum om nattena, och sade till honom: Rabbi, vi vete att du äst kommen af Gudi för en lärare; ty ingen kan göra de tecken, som du gör, utan Gud är med honom.
3 Jesus svarade, och sade till honom: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en blifver född på nytt, kan han icke se Guds rike.
4 Då sade Nicodemus till honom: Huru kan en menniska födas, när hon är gammal? Icke kan hon på nytt gå in i sins moders lif, och födas?
5 Svarade Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en varder född af vatten och Andanom, kan han icke ingå i Guds rike.
6 Det som är födt af kött, det är kött; och det som är födt af Andanom, det är Ande.
7 Förundra icke, att jag sade dig, att I måsten födas på nytt.
8 Vädret blås hvart det vill, och du hörer dess röst; och du vetst icke hvadan det kommer, eller hvart det fart alltså är hvar och en, som af Andanom född är.
9 Nicodemus svarade, och sade till honom: Huru kan detta ske?
10 Jesus svarade, och sade till honom: Äst du en mästare i Israel, och vetst icke detta?
11 Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Vi tale det vi vete, och det vi hafve sett, det vittne vi; och vårt vittnesbörd anammen I icke.
12 Tron I icke, när jag säger eder om jordisk ting; huru skolen I då tro, om jag säger eder om himmelsk ting?
13 Och ingen far upp i himmelen, utan den som for neder af himmelen, menniskones Son, som är i himmelen.
14 Och såsom Moses upphöjde ormen i öknene, alltså måste ock menniskones Son varda upphöjd;
15 På det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.
16 Ty så älskade Gud verldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.
17 Ty icke hafver Gud sändt sin Son i verldena, att han skall döma verldena; utan på det att verlden skall varda salig genom honom.
18 Hvilken som tror på honom, han varder icke dömd; men hvilken som icke tror, han är redo dömd, efter det han icke trodde i Guds enda Sons Namn.
19 Men detta är domen, att Ljuset är kommet i verldena, och menniskorna älskade mer mörkret än Ljuset; ty deras gerningar voro onda.
20 Ty hvar och en, som illa gör, hatar ljuset, och kommer icke till ljuset, att hans gerningar skola icke varda straffade;
21 Men den som gör sanningena, han kommer till ljuset, att hans gerningar skola varda uppenbara; ty de äro gjorda i Gudi.
22 Derefter kom Jesus och hans Lärjungar i Judiska landet, och vistades der med dem, och döpte.
23 Döpte ock desslikes Johannes i Enon, hardt vid Salim; ty der var mycket vatten, och de kommo, och läto döpa sig.
24 Ty Johannes var icke än då kastad i häktelse.
25 Då kom upp ett spörsmål ibland Johannis lärjungar, samt med Judarna, om reningen;
26 Och kommo till Johannem, och sade till honom: Rabbi, den som var när dig på hinsidon Jordan, den du vittnade om, si, han döper, och alle komma till honom.
27 Johannes svarade, och sade: Menniskan kan intet taga, utan det varder henne gifvet af himmelen.
28 I ären sjelfve min vittne, att jag sade: Icke är jag Christus; utan jag är sänd för honom.
29 Den som brudena hafver, han är brudgummen; men brudgummens vän, som står och hörer honom, han fröjdar sig af brudgummens röst; denna min fröjd är nu fullbordad.
30 Honom bör växa till, och mig bör förminskas.
31 Den som ofvanefter kommer, han är öfver alla; den af jordene är, han är af jord, och af jordene talar han; den af himmelen kommer, han är öfver alla.
32 Och det han hafver sett och hört, det vittnar han; och hans vittnesbörd anammar ingen.
33 Den som anammar hans vittnesbörd, han hafver beseglat, att Gud är sannfärdig.
34 Ty den Gud sändt hafver, han talar Guds ord; ty Gud gifver icke Andan efter mått.
35 Fadren älskar Sonen, och allt hafver han gifvit honom i händer.
36 Hvilken som tror Sonenom, han hafver evinnerligit lif; men den som icke tror Sonenom, han skall icke få se lifvet; utan Guds vrede blifver öfver honom.