1 Då gick Jesus ut på Oljoberget.
2 Och om morgonen bittida kom han åter i templet, och allt folket kom till honom; och han satte sig, och lärde dem.
3 Då hade de Skriftlärde och Phariseer till honom ena qvinno, som var beslagen med hor; och när de hade ledt henne fram,
4 Sade de till honom: Mästar, denna qvinnan är beslagen med hor.
5 Och Mose hafver budit oss i lagen, att sådana skola stenas; men hvad säger du?
6 Detta sade de, till att försöka honom, att de kunde anklaga honom. Då böjde Jesus sig ned, och skref med fingret på jordena.
7 När de nu så stodo fast på sin frågo, reste han sig upp, och sade till dem: Hvilken af eder utan synd är, han kaste första stenen på henne;
8 Och böjde sig åter ned, och skref på jordena.
9 När de detta hörde, och voro i samvetet öfvertygade, gingo de ut, hvar efter annan, begynnande på de äldsta intill de sista; och Jesus blef allena, och qvinnan der ståndandes.
10 När Jesus reste sig upp, och såg ingen, utan qvinnona, sade han till henne: Qvinna, hvar äro dine åklagare? Hafver ingen dömt dig?
11 Sade hon: Herre, ingen; sade Jesus: Icke heller dömer jag dig. Gack bort, och synda icke härefter.
12 Åter talade Jesus till dem, sägandes: Jag är verldenes Ljus; den mig följer, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall få lifsens ljus.
13 Då sade Phariseerna till honom: Du vittnar om dig sjelf; ditt vittnesbörd är icke sant.
14 Svarade Jesus, och sade till dem: Om jag än vittnar om mig sjelf, så är mitt vittnesbörd sant; ty jag vet hvadan jag kommen är, och hvart jag går; men I veten icke hvadan jag kommer, och hvart jag går.
15 I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
16 Och om jag än dömde, är min dom rätt; ty jag är icke allena; utan jag och Fadren, som mig sändt hafver.
17 Är ock så skrifvet i edor lag, att tvegge menniskors vittnesbörd är sant.
18 Jag är den som bär vittnesbörd om mig sjelf; bär ock Fadren, som mig sändt hafver, vittnesbörd om mig.
19 Då sade de till honom: Hvar är din Fader? Jesus svarade: I kännen hvarken mig eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader.
20 Dessa ord talade Jesus vid offerkistona, lärandes i templet; och ingen tog fatt på honom, ty hans tid var icke ännu kommen.
21 Då sade åter Jesus till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och skolen dö uti edra synder. Dit jag går, kunnen I icke komma.
22 Då sade Judarna: Månn han då vilja dräpa sig sjelf, medan han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma?
23 Och han sade till dem: I ären nedanefter, och jag är ofvanefter; I ären af desso verldene, jag är icke af desso verldene.
24 Så hafver jag nu sagt eder, att I skolen dö i edra synder; ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.
25 Då sade de till honom: Ho äst du? Och Jesus sade till dem: Aldraförst jag, som talar med eder.
26 Jag hafver mycket, som jag måtte tala, och döma om eder; men den mig sändt hafver, är sannfärdig, och det jag hafver hört af honom, det talar jag i verldene.
27 Men de förstodo icke, att han talade till dem om Fadren.
28 Då sade Jesus till dem: När I hafven upphöjt menniskones Son, då skolen I förstå att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf; utan hvad Fadren hafver lärt mig, det talar jag.
29 Och den mig sändt hafver, är med mig. Fadren låter mig icke blifva allena; ty jag gör alltid det honom täckt är.
30 När han detta talade, trodde månge på honom.
31 Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I blifven vid min ord, så ären I mine rätte Lärjungar;
32 Och I skolen förstå sanningen; och sanningen skall göra eder fri.
33 De svarade honom: Vi äre Abrahams säd, och hafve aldrig någors trälar varit; huru säger då du: I skolen varda fri?
34 Svarade dem Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att hvar och en, som syndena gör, han är syndenes träl.
35 Men trälen blifver icke i huset evinnerliga; sonen blifver evinnerliga.
36 Om Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga fri.
37 Jag vet, att I ären Abrahams säd: men I faren efter att döda mig; ty mitt tal hafver intet rum i eder.
38 Jag talar det jag hafver sett när minom Fader; och I gören det I hafven sett när edar fader.
39 Svarade de, och sade till honom: Abraham är vår fader. Sade Jesus till dem: Voren I Abrahams barn, då gjorden I Abrahams gerningar.
40 Nu faren I efter att döda mig, som är den man, den eder hafver sagt sanningena, hvilka jag hört hafver af Gudi; det gjorde icke Abraham.
41 I gören edars faders gerningar. Då sade de till honom: Vi äre icke oägta födde; vi hafve en Fader, nämliga Gud.
42 Jesus sade till dem: Vore Gud edar Fader, så älskaden I ju mig; ty af Gudi är jag utgången och kommen; ty jag är icke heller kommen af mig sjelf; men han hafver mig sändt.
43 Hvi kännen I icke mitt tal? Ty I kunnen icke höra mitt tal.
44 I ären af den fadren djefvulen, och edars faders begär viljen I efterfölja; han hafver varit en mandråpare af begynnelsen, och blef icke ståndandes i sanningene; ty sanningen är icke i honom. När han talar lögnena, talar han af sitt eget; ty han är lögnaktig, och dess fader.
45 Men efter det jag säger eder sanningena, tron I mig intet.
46 Hvilken af eder straffar mig för synd? Säger jag nu eder sanningena, hvi tron I mig icke?
47 Den der af Gudi är, han hörer Guds ord; derföre hören I icke, att I icke ären af Gudi.
48 Då svarade Judarna, och sade till honom: Säge vi icke rätt, att du äst en Samarit, och hafver djefvulen?
49 Jesus svarade: Jag hafver icke djefvulen; men jag prisar min Fader, och I hafven försmädat mig.
50 Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som derefter söker, och dömer.
51 Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.
52 Då sade Judarna till honom: Nu hafve vi förstått, att du hafver djefvulen. Abraham är döder, och Propheterna, och du säger: Hvilken som gömmer min ord, han skall icke smaka döden evinnerliga.
53 Äst du mer än vår fader Abraham, som döder är? Propheterna äro ock döde; hvem gör du dig sjelfvan?
54 Jesus svarade: Är det så, att jag prisar mig sjelf, så är min pris intet; min Fader är den som mig prisar, hvilken I sägen vara eder Gud.
55 Och I kännen honom dock intet; men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, vorde jag en ljugare, lika som I; men jag känner honom, och håller hans tal.
56 Abraham edar fader fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom, och vardt glad.
57 Då sade Judarna till honom: Femtio år hafver du icke ännu, och Abraham hafver du sett!
58 Jesus sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Förr än Abraham var född, är jag.
59 Då togo de upp stenar, till att kasta honom. Men Jesus gömde sig undan; och gick ut af templet.