1 Och två dagar derefter instundade Påska och Sötbrödsdagarna; och de öfverste Presterna och de Skriftlärde sökte efter, huru de kunde svikliga få fatt på honom, och döda honom.
2 Men de sade: Icke om högtidsdagen, att ett upplopp icke sker ibland folket.
3 Och då han var i Bethanien, i den spitelska Simons hus, vid han satt till bords, kom en qvinna, som hade ett glas med oförfalskadt och kosteligit nardus smörjelse; hon bröt glaset sönder, och utgöt det på hans hufvud.
4 Så voro der någre, som icke togo det väl vid sig, och sade: Hvarefter förspilles denna smörjelsen?
5 Ty det måtte väl varit såldt mer än för trehundrade penningar, och gifvet fattigom; och läto illa på henne.
6 Då sade Jesus: Låter henne med frid; hvi gören I henne illa tillfrids? Hon hafver gjort en god gerning på mig;
7 Ty I hafven alltid fattiga när eder; och när som helst I viljen, kunnen I göra dem till godo; men mig hafven I icke alltid.
8 Det hon kunde, det gjorde hon; hon är förekommen att smörja min lekamen till begrafning.
9 Sannerliga säger jag eder: Hvar detta Evangelium predikadt varder uti hela verldene, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda, henne till åminnelse.
10 Och Judas Ischarioth, en af de tolf, gick bort till de öfversta Presterna, på det han skulle förråda honom dem i händer.
11 När de det hörde, vordo de glade, och lofvade honom, att de ville gifva honom penningar; och han sökte, huru han lämpeligast kunde förråda honom.
12 På första Sötbrödsdagen, då man offrade Påskalambet, sade hans Lärjungar till honom: Hvar vill du, att vi skole gå och reda till, att du äter Påskalambet?
13 Och han sände två af sina Lärjungar, och sade till dem: Går in i staden, och der möter eder en man, bärandes ena kruko vatten; följer honom efter;
14 Och hvar han ingår, säger till husbondan: Mästaren låter säga dig: Hvar är gästahuset, der jag med minom Lärjungom kan äta Påskalambet?
15 Och han skall visa eder en stor sal, beredd och tillpyntad; der reder till för oss.
16 Och hans Lärjungar gingo ut, och kommo in i staden, och funno som han dem sagt hade, och tillredde Påskalambet.
17 Då nu aftonen vardt, kom han med de tolf.
18 Och vid de såto till bords, och åto, sade Jesus: Sannerliga säger jag eder, en af eder, som äter med mig, skall förråda mig.
19 Men de begynte vara illa tillfrids, och sade till honom, hvar i sin stad: Är det jag? och den andre: Är det jag?
20 Han svarade och sade till dem: En af de tolf, den som tager i fatet med mig.
21 Ja, menniskones Son varder så gångandes, som skrifvet är om honom; men ve de mennisko, genom hvilken menniskones Son varder förrådder; de mennisko vore bättre, att hon icke vore född.
22 Och vid de åto, tog Jesus brödet; tackade, och bröt det, och gaf dem, och sade: Tager, äter, detta är min lekamen;
23 Och tog kalken, och tackade, och gaf dem; och de drucko deraf alle.
24 Och sade han till dem: Detta är min blod, dess nya Testamentsens, hvilken för många utgjuten varder.
25 Sannerliga säger jag eder: Härefter skall jag icke dricka af vinträs frukt, intill den dagen att jag dricker det nytt i Guds rike.
26 Och då de hade sagt lofsången, gingo de ut på Oljoberget.
27 Och Jesus sade till dem: I skolen alle i denna nattene förargas på mig; ty det är skrifvet: Jag skall slå herdan, och fåren varda förskingrad.
28 Men då jag är uppstånden, vill jag gå fram för eder uti Galileen.
29 Då sade Petrus till honom: Om än alle förargades, skall jag icke förargas.
30 Jesus sade till honom: Sannerliga säger jag dig, i dag, i denna natt, förr än hanen hafver två resor galit, skall du tre resor försaka mig.
31 Då sade han ändå ytterligare: Ja, skulle jag än dö med dig, jag skall icke försaka dig. Sammalunda sade de ock alle.
32 Och de kommo på den platsen, som kallades Gethsemane. Och han sade till sina Lärjungar: Sitter här, så länge jag går afsides, till att bedja.
33 Och så tog han med sig Petrum, och Jacobum, och Johannem, och begynte till att förskräckas och ängslas;
34 Och sade till dem: Min själ är bedröfvad allt intill döden; blifver här, och vaker.
35 Och han gick litet fram bätter, och föll ned på jordena, och bad att, om möjeligit vore, skulle den stunden undgå honom;
36 Och sade: Abba, Fader; all ting äro dig möjelig; unddrag mig denna kalken; dock icke hvad jag vill, utan hvad du vill.
37 Och han kom, och fann dem sofvande, och sade till Petrum: Simon, sofver du? Förmådde du icke vaka ena stund?
38 Vaker, och beder, att I icke kommen uti frestelse; anden är viljog, men köttet är svagt.
39 Och så gick han åter bort, och bad; och talade samma orden.
40 Och då han kom igen, fann han dem åter sofvande; ty deras ögon voro tung; och de visste icke hvad de honom svarade.
41 Och han kom tredje gången, och sade till dem: Ja, sofver nu, och hviler eder; det är nog, stunden är kommen: Si, menniskones Son varder öfverantvardad uti syndares händer.
42 Står upp, låt oss gå: Si, den mig förråder, är hardt när.
43 Och straxt, med samma orden, steg Judas fram, den der en var af de tolf; och med honom ett stort tal folk, med svärd och stafrar, ifrå de öfversta Presterna, och de Skriftlärda, och de äldsta.
44 Så hade den, som förrådde honom, gifvit dem ett tecken, sägandes: Hvilken jag kysser, den äret; tager fatt på honom, och förer honom varliga.
45 Och som han kom, trädde han hasteliga fram till honom, och sade till honom: Rabbi, Rabbi; och kysste honom.
46 Då båro de händer på honom, och grepo honom.
47 Men en, af de der när stodo, drog ut sitt svärd, och slog öfversta Prestens tjenare, och högg honom ett öra af.
48 Och Jesus svarade, och sade till dem: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och stafrar, till att gripa mig.
49 Jag hafver hvar dag varit när eder i templet, och lärt, och I togen intet fatt på mig; men detta sker, på det att Skrifterna skola fullbordas.
50 Och Lärjungarna gåfvo honom då alle öfver, och flydde.
51 Men en unger man följde honom, klädd på blotta kroppen uti ett linkläde; och unge män grepo honom.
52 Men han lät fara linklädet, och kom undan ifrå dem naken.
53 Så ledde de Jesum till den öfversta Presten, och med honom församlades alle öfverste Presterna, och de äldste, och Skriftlärde.
54 Och Petrus följde långt efter honom, tilldess han kom uti den öfversta Prestens palats; och satte sig ibland tjenarena, och värmde sig vid ljuset.
55 Men de öfverste Presterna, och hela Rådet, sökte efter vittne emot Jesum, att de måtte låta döda honom; och kunde dock ingen finna;
56 Ty månge hade burit falskt vittnesbörd emot honom; dock gjorde deras vittnesbörd icke fyllest.
57 Då stodo någre upp, och båro falskt vittnesbörd emot honom, och sade:
58 Vi hörde honom säga: Jag vill nederslå detta templet, som är med händer uppbygdt, och i tre dagar sätta ett annat upp igen, utan händer uppbygdt.
59 Och deras vittnesbörd gjorde ändå icke fyllest.
60 Då stod den öfverste Presten upp ibland dem, och frågade Jesum, sägandes: Svarar du intet? Hvad vittna desse emot dig?
61 Men han tigde, och svarade platt intet. Åter sporde den öfverste Presten, och sade till honom: Äst du Christus, dens välsignades Son?
62 Jesus sade: Jag är så; och I skolen få se menniskones Son sitta på kraftenes högra hand, och komma i himmelens sky.
63 Då ref den öfverste Presten sin kläder sönder, och sade: Hvad behöfve vi numera vittne?
64 I hörden hädelsen. Hvad synes eder? Då fördömde de honom alle, att han var saker till döds.
65 Och somlige begynte till att spotta på honom, och förtäcka hans ansigte, och slå honom med näfvarna, sägande till honom: Spå till. Och tjenarena kindpustade honom.
66 Och Petrus var nedre i palatset; då kom en öfversta Prestens tjensteqvinna;
67 Och då hon fick se Petrum värma sig, såg hon på honom, och sade: Du vast ock med Jesu Nazareno.
68 Då nekade han, och sade: Jag känner honom intet, ej heller vet jag hvad du säger. Och så gick han ut i gården, och hanen gol.
69 Och qvinnan såg honom åter, och begynte säga till de der när stodo: Denne är utaf dem.
70 Då nekade han åter. Och litet derefter talade de åter till Petrum, som när stodo: Sannerliga äst du utaf dem; ty du äst ock en Galileisk man, och ditt mål lyder derefter.
71 Då begynte han till att förbanna sig, och svärja: Jag känner icke denna mannen, der I om talen.
72 Och åter gol hanen. Då begynte Petrus draga till minnes det ordet, som Jesus hade sagt till honom: Förr än hanen hafver galit två resor, skall du försaka mig tre resor. Och han begynte till att gråta.