1 Uti de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, kallade Jesus till sig sina Lärjungar, och sade till dem:
2 Jag varkunnar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta;
3 Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de upp i vägen; ty somlige utaf dem voro komne långväga.
4 Och hans Lärjungar svarade honom: Hvar tager man bröd här i öknene, der man dem med mätta kan?
5 Då sporde han dem: Huru mång bröd hafven I? Svarade de: Sju.
6 Och han böd folket sätta sig ned på jordena; och han tog de sju bröd, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; att de skulle lägga dem fram; och de lade fram för folket.
7 Hade de ock några små fiskar; och då han välsignat hade, bad han ock lägga dem fram.
8 Så åto de, och vordo mätte; och de togo upp sju korgar med aflefvor, som öfver voro.
9 Och de der ätit hade, voro vid fyratusend; och så lät han fara dem.
10 Och straxt steg han till skepps med sina Lärjungar, och kom intill de landsändar Dalmanutha.
11 Och de Phariseer gingo ut, och begynte disputera med honom, frestande honom, och begärande af honom tecken af himmelen.
12 Då suckade han i sinom Anda, och sade: Hvi söker detta slägtet tecken? Sannerliga säger jag eder: Desso slägte skall intet tecken gifvas.
13 Så gaf han dem öfver; och gick åter i skeppet, och for utöfver.
14 Och de hade förgätit taga bröd, så att de hade icke mer än ett bröd med sig i skeppet.
15 Då böd han dem, sägandes: Ser till, vakter eder för de Phariseers surdeg, och för Herodis surdeg.
16 Och de tänkte hit och dit, sägande emellan sig: Det äret, vi hafve intet bröd.
17 Då Jesus det förnam, sade han till dem: Hvad bekymren I eder, att I hafven icke bröd? Kunnen I ännu intet akta, eller förstå? Hafven I ännu edor hjerta förblindadt?
18 Hafvandes ögon, och sen intet? och hafvandes öron, och hören intet?
19 Och minnens I icke, då jag bröt fem bröd ibland femtusend, huru många korgar upptogen I fulla med aflefvor? Sade de: Tolf.
20 Och då jag bröt sju bröd ibland fyratusend, huru många korgar upptogen I utaf de aflefvor? De sade: Sju.
21 Och han sade till dem: Hvi förstån I då intet?
22 Och han kom till Bethsaida; och de hade fram för honom en blindan, och bådo honom, att han ville taga på honom.
23 Och så tog han den blinda vid handena, och ledde honom utu byn; och spottade i hans ögon, och lade händer på honom, och frågade honom, om han något såg.
24 Då såg han upp, och sade: Jag ser folket gå, lika som det vore trä.
25 Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och gjorde det så att han fick synen igen; och vardt så botad, att han sedan såg klarliga alla.
26 Och han lät gå honom hem, och sade: Gack intet in i byn, och säg icke heller det någrom derinne.
27 Och Jesus gick ut, och hans Lärjungar, till de byar vid Cesarea, som kallas Philippi; och i vägen frågade han sina Lärjungar, sägandes till dem: Hvem säger folket mig vara?
28 De svarade: Johannes Döparen; och somlige Elias; och somlige en af Propheterna.
29 Då sade han till dem: Hvem sägen I mig vara? Svarade Petrus, och sade till honom: Du äst Christus.
30 Då hotade han dem, att de skulle ingom säga om honom;
31 Och begynte till att undervisa dem, att menniskones Son skulle mycket lida, och förkastas af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda, och dödas; och efter tre dagar uppstå igen.
32 Och talade han det talet uppenbart. Då tog Petrus honom till sig, och begynte näpsa honom.
33 Då vände han sig om, och såg på sina Lärjungar, och näpste Petrum, sägandes: Gack bort ifrå mig, du Satan; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskor tillhörer.
34 Och kallade han till sig folket, med sina Lärjungar, och sade till dem: Den mig vill följa, han försake sig sjelf, och tage sitt kors uppå sig, och följe mig.
35 Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och den som mister sitt lif, för mina och Evangelii skull, han skall det behålla.
36 Ty hvad hjelper det menniskone, om hon kunde vinna hela verldena, och toge skada till sin själ?
37 Eller hvad kan en menniska gifva, der hon sin själ med lösa må?
38 Men den som blyges vid mig och min ord, uti detta horiska och syndiga slägtet, vid honom skall ock menniskones Son blygas, när han kommer i sins Faders härlighet, med de helga Änglar.