1 Så kommo de öfver hafvet, in i de Gadareners ängd.
2 Och straxt han steg utu skeppet, lopp emot honom, utu grifter, en man besatt med den orena andan;
3 Den der plägade bo uti grifter; och ingen kunde honom binda med kedjor.
4 Förty han hade många resor varit bunden med fjettrar och kedjor; och kedjorna voro sletna af honom, och fjettrarna sönderslagne; och ingen kunde späka honom.
5 Och han var alltid, dag och natt, på bergen, och i grifterna, ropade och slog sig sjelf med stenar.
6 Då han nu såg Jesum fjerran ifrå sig, lopp han till, och föll neder för honom.
7 Och ropade med höga röst, och sade: Hvad hafver jag med dig göra, Jesu, den högstas Guds Son? Jag besvär dig vid Gud, att du icke qväl mig.
8 Då sade han till honom: Far ut af menniskone, du orene ande.
9 Och sporde han honom: Hvad är ditt namn? Svarade han och sade: Legio är mitt namn; förty vi äre månge.
10 Och han bad honom storliga, att han icke skulle drifva honom bort utu den ängden.
11 Och der var vid bergen en stor svinahjord, den der gick och födde sig;
12 Och djeflarna bådo honom alle, sägande: Sänd oss i svinen, att vi må fara in uti dem.
13 Och Jesus tillstadde dem det straxt. Och de orene andar drogo straxt ut, och foro in uti svinen; och hjorden brådstörte sig i hafvet; och de voro vid tutusend, och vordo fördränkte i hafvet.
14 Men de, som skötte svinen, flydde och förkunnade det in i staden, och på bygdene; och de gingo ut till att se hvad skedt var;
15 Och kommo till Jesum, och sågo honom, som hade besatt varit, och haft legionen, sittandes kläddan, och vid sin skäl; och vordo förfärade.
16 Och de som det sett hade, förtäljde dem hvad den besatta vederfaret var, och om svinen.
17 Och de begynte bedja honom, att han skulle draga utu deras ängd.
18 Och då han var stigen till skepps, bad honom den som hade besatt varit, att han måtte vara när honom.
19 Men Jesus tillstadde det icke, utan sade till honom: Gack dina färde uti ditt hus till dina, och förkunna dem, huru stor ting Herren hafver gjort med dig, och hafver miskundat sig öfver dig.
20 Och han gick sina färde, och begynte förkunna uti de tio städer, huru stor ting Jesus med honom gjort hade. Och alle förundrade sig.
21 Och då Jesus var öfverfaren igen med skeppet, församlades till honom mycket folk; och var vid hafvet.
22 Och si, der kom en af Synagogones öfverstar, benämnd Jairus; och då han fick se honom, föll han ned för hans fötter;
23 Och bad honom storliga, och sade: Min dotter är i sitt yttersta; jag beder dig, att du kommer, och lägger händer på henne, att hon måtte vederfås, och lefva.
24 Och han gick med honom; och honom följde mycket folk, och de trängde honom.
25 Och der var en qvinna, som hade haft blodgång i tolf år.
26 Och hade mycket lidit af mångom läkarom, och förtärt dermed allt sitt, och hade dock ingen hjelp förnummit; utan det vardt heldre värre med henne.
27 Då hon hörde om Jesu, kom hon ibland folket bakefter, och tog på hans kläder;
28 Ty hon sade: Kunde jag åtminstone taga på hans kläder, då vorde jag helbregda.
29 Och straxt förtorkades hennes blods källa; och hon kände det i kroppen, att hon botad var utaf den plågon.
30 Och Jesus kändet straxt i sig sjelf, att kraft utgången var af honom; och vände sig om ibland folket, och sade: Ho kom vid min kläder?
31 Och hans Lärjungar sade till honom: Ser du icke, folket tränger dig på alla sidor, och du säger: Ho kom vid mig?
32 Och han såg omkring efter henne, som det gjort hade.
33 Men qvinnan fruktade och bäfvade; ty hon visste, hvad med henne skedt var; och kom, och föll neder för honom, och sade honom alla sanningena.
34 Då sade han till henne: Dotter, din tro hafver gjort dig helbregda; gack med frid, och var helbregda af dine plågo.
35 Vid han ännu talade, kommo någre ifrå Synagogones öfversta, och sade: Din dotter är död; hvi gör du Mästaren yttermera omak?
36 Men straxt Jesus hörde talet, som sades, sade han till Synagogones öfversta: Frukta dig intet; allenast tro.
37 Och han tillstadde icke, att honom någor följa skulle, förutan Petrus och Jacobus, och Johannes, Jacobi broder.
38 Och så kom han i Synagogones öfverstas hus, och fick se sorlet, och dem som mycket sörjde och greto.
39 Och han gick in, och sade till dem: Hvad sorlen I, och gråten? Pigan är icke död; men hon sofver.
40 Och de gjorde gäck af honom. Då dref han alla ut, och tog med sig pigones fader och moder, och dem som med honom voro, och gick in der pigan låg.
41 Och fattade pigona vid handena, sägande till henne: Talitha kumi; det uttydes: Piga, jag säger dig, statt upp.
42 Och straxt stod pigan upp, och gick; och hon var vid tolf år gammal. Och de vordo öfvermåtton förskräckte.
43 Och han förböd dem strängeliga, att ingen skulle det veta; och böd gifva henne äta.