46 Och när han hade skiljt dem ifrå sig, gick han dädan upp på ett berg, till att bedja.
47 Och då aftonen kom, var skeppet midt på hafvet, och han på landet allena.
48 Och han såg att de hade plats med roende; ty vädret var dem emot. Och vid fjerde väkten om nattena kom han till dem, gångandes på hafvet; och han ville gå framom dem.
49 Och när de sågo honom gångandes på hafvet, mente de det hade varit ett spökelse, och ropade;
50 Ty de sågo honom alle, och vordo förskräckte. Då talade han dem straxt till, och sade till dem: Varer vid en god tröst, jag äret; varer icke rädde.
51 Och han steg upp till dem i skeppet, och vädret stillade sig; och de vordo storliga förskräckte, förundrande vid sig sjelfva öfvermåtton.
52 Ty de hade icke fått förstånd af bröden; ty deras hjerta var förblindadt.