1 När det blev dags för oss att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius.
2 Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till på flera ställen längs provinsen Asiens kust, och så seglade vi iväg.
3 Följande dag la vi till i staden Sidon, och officeren Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.
4 När vi sedan lämnade Sidon fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern.
5 Efter det var vi ute på öppna havet och passerade provinserna Kilikien och Pamfylien innan vi la till i staden Myra i provinsen Lykien.
6 Där hittade officeren ett egyptiskt fartyg från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.
7 Under flera dagar gick nu seglingen långsamt, eftersom vinden hela tiden låg emot oss. Så när vi till slut närmade oss ön Knidos, la kaptenen om kursen och seglade rakt söderut tills vi rundade udden Salmone och kom in i lä söder om ön Kreta.
8 Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia.
9 Vi hade vid det laget förlorat mycket tid, och vädret höll på att bli farligt för långa seglingar, eftersom det redan var sent på hösten. Paulus varnade därför officeren och besättningen
10 och sa: "Mina vänner, det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade, och vi kommer att riskera våra egna liv!"
11 Men officeren som var ansvarig för fångarna lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus.
12 Och eftersom Goda hamnarna inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta i besättningen att man skulle segla vidare till Foinix och stanna där över vintern. Det var en bra hamn längre västerut på Kreta som bara var öppen mot nordväst och sydväst.
13 Just då började en lätt vind blåsa från söder, och de trodde därför att resan till Foinix skulle bli enkel. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.
14-15 Men det dröjde inte länge förrän vädret plötsligt slog om. En våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen svepte ner från ön och drev fartyget med sig ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte utan var tvungna att låta fartyget driva för vinden.
16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda, och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten som vi hade haft på släp.
17 Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten, och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.
18 När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord.
19 Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på.
20 Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute.
21 Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: "Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster.
22 Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under.
23 Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar,
24 och han sa: 'Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.'
25 Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt.
26 Men vi kommer att driva iland på en ö."
27 När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land.
28 De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter.
29 De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.
30 Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören.
31 Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: "Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord."
32 Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.
33 Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. "Ni har inte rört något mat på två veckor", sa han.
34 "Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!"
35 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt.
36 Genast kände sig alla bättre till mods och började äta.
37 Det var 276 personer ombord,
38 och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.
39 När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där.
40 De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.
41 Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna.
42 Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly.
43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland.
44 Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.