1 Ve dem som drar ner till Egypten för att få hjälp.De förlitar sig på hästaroch förtröstar på vagnarför att de är många,och på ryttareför att mängden är stor.De vänder inte sin blicktill Israels Heligeoch frågar inte efter Herren.
2 Men också han är vis och låter olyckan komma,han tar inte tillbaka sina ord.Han reser sig mot de ondas husoch mot hjälp från förbrytare.
3 För egyptierna är människor och inte Gud,deras hästar är kött och inte ande.Herren ska räcka ut sin hand,och hjälparen ska vackla och den hjälpte falla,båda går under tillsammans.
4 För så har Herren sagt till mig: Liksom ett lejon ryter, ett ungt lejon över sitt rovnär många herdar samlas emot det,och inte skräms av herdarnas ropeller räds deras oväsen,så ska Herren Sebaot komma nerför att strida på Sions bergoch uppe på dess höjd.
5 Som fågeln breder ut sina vingar ska Herren Sebaot beskydda Jerusalem.Han ska beskydda och hjälpa, skona och rädda.
6 Vänd om till honom som ni så djupt har avfallit ifrån, ni Israels barn.
7 För på den dagen ska var och en kasta bort sina avgudar av silver och avgudar av guld, som era händer har gjort åt er till synd.
8 Assur ska falla, men inte genom en mans svärd. Ett svärd som inte är en människas ska förtära honom. Han ska fly för svärd, och hans unga män ska bli slavar.
9 Hans klippa ska förgås av skräck, och hans furstar ska förfärade fly för baneret. Så säger Herren, han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.