17 Min synd skulle ligga i en förseglad pung, och du skulle täcka över min skuld.
18 Men som berget faller och vittrar bort,som klippan flyttas från sin plats,
19 som vatten nöter sönder stenar, som dess flöden sköljer bort myllan,så gör du människans hoppom intet.
20 Du besegrar henne för alltid och hon går bort,du förändrar hennes ansikteoch sänder i väg henne.
21 Om hennes barn kommer till ära vet hon det inte,om de blir ringaser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara sin egen plåga,hennes själ bara sin egen sorg.