1 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.
2 Han sade:
3 Låt dagen då jag föddesbli utplånad,och natten som sade:”En pojke är född.”
4 Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjdeninte fråga efter denoch inget dagsljus lysa över den.
5 Låt mörker och dödsskugga återkräva denoch molnen sänka sigöver den.Låt mörker slå den med skräckunder dagen.
6 Låt den natten gripas av tjockaste mörker,låt den inte räknasbland årets dagareller få rum i månadernas krets.
7 Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den.
8 Låt dem som besvärjer dagar förbanna den,de som kan mana fram Leviatan.
9 Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr,låt den förgäves vänta efter ljus,låt den aldrig få segryningens strålar,
10 för den stängde inte dörrarna till min moders livoch dolde inte olyckan för mina ögon.
11 Varför fick jag inte dö vid födseln,förgås när jag komur min moders liv?
12 Varför fanns knän som tog emot mig,varför bröst där jag fick dia?
13 Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat
14 tillsammans med kungar och jordens rådsherrarsom byggde sig palatslika gravar,
15 eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver.
16 Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster,som ett barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar inte de gudlösa längre,där vilar de som uttömt sin kraft.
18 Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst.
19 Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre.
20 Varför ges ljus åt den olyckligeoch liv åt plågade själar,
21 som längtar efter döden utan att den kommeroch söker den mer än någon skatt,
22 som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav?
23 Varför ges liv åt en man vars väg är dold,åt den som är instängd av Gud?
24 Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten,
25 för det jag var rädd för har drabbat mig,det jag fasade för kommer över mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila,ångest kommer över mig.