1 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Tar du illa uppom man försöker tala till dig?Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Se, du har väglett många och stärkt kraftlösa händer.
4 Dina ord har rest upp den som har snubblat,och du har gett kraft åt vacklande knän.
5 Men nu gäller det dig, och då blir du modlös,du blir förskräckt när det drabbar dig.
6 Är inte din gudsfruktan din tillförsiktoch dina vägars ostrafflighetditt hopp?
7 Tänk efter:När gick en oskyldig förlorad,och var gick de rättsinniga under?
8 Jag har sett att de som plöjer ondska och sår olycka får skörda sådant.
9 De förgås för Guds andedräkt, de försvinner för hans vredes fnysning.
10 Lejonen ryter och vrålar, men de unga lejonens tänder bryts av.
11 Det gamla lejonet förgås i brist på rovoch lejonhonans ungar skingras.
12 Ett ord smög sig till mig,det nådde mitt örasom en viskning
13 när tankarna oroades av nattens syneroch sömnen föll tungöver människorna.
14 Skräck och bävan drabbade mig och fick alla mina ben att skaka.
15 En ande strök förbi mitt ansikte, håren på min kropp reste sig.
16 Den stannade, men jag kunde inte urskilja utseendetpå gestalten jag såg.Det var tyst,sedan hörde jag en röst:
17 ”Kan en människa stå rättfärdig inför Gud,kan en människa vara reninför sin skapare?
18 Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar.
19 Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera,dem som har sin grund i stoftet!De krossas lättare än mal.
20 När morgon blivit kväll ligger de slagna,de går under för alltidutan att någon märker det.
21 Deras tältlinor rycks upp för dem, de dör utan visdom.”