1 Då tog Job till orda och sade:
2 Det där har jag hört många gånger!Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände på detta tal i vädret?Vad frestar dig att ta till orda?
4 Också jag kunde tala som ni, om ni vore i mitt ställe.Jag kunde fläta samman ord mot eroch skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er med min mun,mina läppars tröstskulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras inte min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han tömt all min kraft.Du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig, det har blivit mitt vittnesbörd.Min tärda kropp träder uppoch vittnar mot mig.
9 Hans vrede sliter sönder och jagar mig,han gnisslar sina tänder mot mig.Min motståndare ger migvassa blickar.
10 De spärrar upp munnen mot mig, de slår mig hånfullt på kinden,alla gaddar ihop sig mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de gudlösa och kastar mig i de ondas händer.
12 Jag satt i trygghet,då krossade han mig.Han grep mig i nackenoch slog mig i bitar,han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor, genomborrar mina njurarutan förskoning,häller ut min galla på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag, stormar emot mig som en krigare.
15 Jag har sytt säcktyg över min hud och har sänkt mitt horn i stoftet.
16 Mitt ansikte är flammigt av tårar, mina ögonlock mörkaav dödsskugga,
17 fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod,låt mitt rop aldrig stannanågonstans!
19 Se, redan nu har jag mitt vittne i himlen,min försvarare i höjden.
20 Min medlare är min vän, mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt åt en man inför Gud,så som en människosongör för sin nästa,
22 för om bara några år ska jag vandra vägenutan återvändo.