1 Då tog Job till orda och sade:
2 Det där har jag hört många gånger!Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände på detta tal i vädret?Vad frestar dig att ta till orda?
4 Också jag kunde tala som ni, om ni vore i mitt ställe.Jag kunde fläta samman ord mot eroch skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er med min mun,mina läppars tröstskulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras inte min plåga, och tiger jag, lämnar den mig inte.