17 Jag krossade den orättfärdiges käkaroch ryckte rovet från hans tänder.
18 Jag tänkte då:”I mitt eget bo ska jag dö,mina dagar blir många som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vattnet, nattens dagg vilar i mina grenar.
20 Min ära är ständigt ny, och min båge förnyas i min hand.”
21 De lyssnade på mig och väntade,de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn, de öppnade sin munsom efter vårregn.