1 När alla kungarna på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela Kustlandet vid Stora havet upp mot Libanon hörde vad som hade hänt hetiterna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna,
2 slöt de sig samman för att strida tillsammans mot Josua och Israel.
3 Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai,
4 handlade de för sin del med list: De gick i väg och påstod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar på sina åsnor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn,
5 och tog utslitna, lappade skor på fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt.
6 De kom till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss.”
7 Men Israels män svarade hiveerna: ”Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?”
8 Då sade de till Josua: ”Vi är dina tjänare.” Josua frågade dem: ”Vilka är ni, och varifrån kommer ni?”
9 De svarade: ”Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land för Herren din Guds namns skull. Vi har hört ryktet om honom och allt han har gjort i Egypten,
10 och allt han har gjort med amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, med kung Sichon i Heshbon och kung Og i Bashan som bodde i Ashtarot.
11 Därför sade våra äldste och alla invånare i vårt land till oss: Ta med er reskost och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare, slut nu förbund med oss.’
12 Det här brödet var nybakat när vi tog med det hemifrån till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gå till er. Men se, nu är det torrt och smuligt.
13 De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har på oss har blivit utslitna under vår mycket långa resa.”
14 Då tog Israels män av deras reskost men frågade inte Herren.
15 Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och församlingens furstar gav dem sin ed.
16 Men när tre dagar hade gått sedan de ingått förbund med dem, fick de höra att männen var deras grannar och att de bodde mitt ibland dem.
17 Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, och dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.
18 Men Israels barn angrep dem inte, eftersom församlingens furstar hade gett dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela församlingen klagade på furstarna.
19 Då svarade alla furstarna hela församlingen: ”Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem.
20 Så här ska vi göra med dem: Vi ska låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem.”
21 De fortsatte: ”Låt dem leva.” Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela församlingen såsom furstarna hade sagt till dem.
22 Josua kallade dem till sig och sade: ”Varför har ni lurat oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss?
23 Nu är ni under förbannelse. Ni ska aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.”
24 De svarade Josua: ”Dina tjänare hade hört berättas hur Herren din Gud hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra landets alla invånare för er. Vi fruktade starkt för våra liv på grund av er, därför gjorde vi detta.
25 Och nu är vi i din hand. Gör med oss vad du finner vara gott och riktigt.”
26 Och han gjorde så: Han befriade dem från Israels barns hand så att de inte dödade dem.
27 På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare åt församlingen och vid Herrens altare, på den plats han skulle utvälja. Så är de än i dag.