1 Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.
2 Likt ett blomster växer hon upp och vissnar,likt en skugga flyr hon och kan ej bestå.
3 Det är mot en sådan du öppnar ditt öga,ja, du drar mig till doms inför dig.
4 Kan det komma en ren från en oren?Nej, inte en enda!
5 Eftersom människans dagar är bestämda,hennes månaders antal fastställda av dig,och du har utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro,låt henne få glädje av sin dag, likt en daglönare.
7 För ett träd finns det hopp,om det huggs ner kan det åter gro,och nya skott skall ej saknas.
8 Om än dess rötter åldras i jordenoch stubben dör i mullen,
9 skall det grönska genom vattnets ångoroch skjuta skott likt ett ungt träd.
10 Men när en man dör, ligger han där,när en människa ger upp andan, var är hon?
11 Som vattnet försvinner ur sjönoch en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig människan och står ej upp igen.Först när inte himlen mer finns,vaknar hon och reser sig från sin sömn.
13 O, att du ville gömma mig i dödsriket,dölja mig till dess att din vrede upphör,sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!
14 Kan en människa få liv igen som en gång dött?Då skulle jag hålla ut i min mödas tid,till dess att min avlösning kommer.
15 Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig,du skulle längta efter dina händers verk.
16 Fastän du nu räknar mina steg,skall du inte ge akt på min synd.
17 Min överträdelse ligger i en förseglad pung,och du överskyler min missgärning.
18 Men som berget faller och vittrar bort,som klippan flyttas från sin plats,
19 som vatten nöter sönder stenar,som dess flöden sköljer bort myllan,så gör du människans hopp om intet.
20 Du besegrar henne för alltid och hon går bort,du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.
21 Om hennes barn kommer till ära, vet hon det inte,om de blir ringa, ser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara sin egen plåga,hennes själ bara sin egen sorg.