1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han i sina egna ögon var rättfärdig.
2 Men Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Mot Job blev han upprörd, därför att denne menade sig ha rätt mot Gud.
3 Och mot Jobs tre vänner blev han upprörd, därför att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4 Elihu hade dröjt att tala till Job eftersom de andra var äldre än han.
5 Men då Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.
6 Så Elihu, Barakels son, från Bus tog till orda. Han sade: Jag är ung, och ni är gamla.Därför var jag rädd och vågade intelägga fram min mening för er.
7 Jag tänkte: "Må åldern talaoch de många åren förkunna visdom."
8 Men det beror på anden i människan,den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.
9 Det är inte åldern som ger vishet,inte bara gamla förstår vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna på mig!Också jag vill lägga fram min mening.
11 Se, jag väntade på era ord,jag lyssnade efter förståndigt tal från er,när ni sökte finna de rätta orden.
12 Jag lyssnade uppmärksamt på er,men se, ingen kunde motbevisa Job,ingen kunde ge honom svar på tal.
13 Svara nu inte: "Vi möttes av vishet.Gud, inte en människa, skall slå ner honom."
14 Hans ord var inte riktade mot mig,och jag skall inte bemöta honom med era argument.
15 De är bestörta och svarar ej mer,de har förlorat talförmågan.
16 Skulle jag vänta då de ingenting kan säga,då de står där utan något svar?
17 Också jag vill ta till orda,också jag vill säga min mening.
18 Ty jag är uppfylld av ord,anden inom mig tvingar mig.
19 Se, mitt inre är som instängt vin,likt en ny vinlägel är det nära att brista.
20 Därför måste jag tala och få lättnad,jag måste öppna mina läppar och svara.
21 Jag skall inte vara partisk mot någonoch jag vill inte smickra någon människa.
22 Smicker vill jag ej veta av,annars kunde min skapare strax rycka bort mig.