1 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag, de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sättabland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,dessa som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,de gnager av det torra landetsom redan förut var öde och ödsligt.
4 De plockar saltörter bland snåren,och ginströtter är deras mat.
5 De drivs ut från menigheten,man ropar efter dem som efter tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,i jordhålor och bergsskrevor.