1 Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och han knöt släktskapsband med Achav.
2 Efter några år kom han på besök till Achav i Samaria, och Achav slaktade mängder av får och oxar åt honom och folket han hade med sig och lockade honom att tåga mot Ramot i Gilead.
3 Achav, Israels kung, frågade Joshafat, Judas kung, om denne ville dra ut med honom mot Ramot i Gilead. Han svarade: »Jag och du är ett, mitt folk skall liksom ditt vara med dig i striden.«
4 Men Joshafat bad den israelitiske kungen att först söka råd hos Herren.
5 Då samlade Israels kung profeterna, 400 man. »Skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?« frågade han. Profeterna svarade: »Angrip staden! Gud skall låta den falla i kungens händer.«
6 Men Joshafat undrade: »Finns här ingen annan Herrens profet vi kan fråga?« —
7 »Jo«, sade Israels kung, »det finns en till som kan fråga Herren åt oss. Men jag kan inte fördra den mannen, han profeterar aldrig något gott för min räkning utan alltid bara ont. Han heter Mika, Jimlas son.« Joshafat svarade: »Säg inte så, konung.«
8 Då ropade Israels kung på en hovman och befallde honom att genast hämta Mika.
9 På tröskplatsen vid Samarias stadsport satt Israels kung och Judas kung Joshafat på var sin tron; de satt där klädda i sina skrudar, medan alla profeterna höll på att profetera inför dem.
10 Sidkia, Kenaanas son, hade gjort sig horn av järn, och han ropade: »Så säger Herren: Med dessa skall du stånga Aram sönder och samman.«
11 Alla de andra profeterade på samma sätt: »Angrip Ramot i Gilead, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer.«
12 Budbäraren som hade gått för att kalla på Mika sade till honom: »Profeterna förkunnar med en mun framgång för kungen. Låt nu dina ord stämma med deras och lova framgång.«
13 »Så sant Herren lever«, svarade Mika, »vad min Gud säger, det skall jag frambära.«
14 När han sedan kom inför kungen frågade denne: »Mika, skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?« Mika svarade: »Gå till angrepp, och ni skall lyckas; de skall falla i era händer.«
15 Men kungen sade: »Hur många gånger skall jag besvärja dig att inte säga annat än sanningen när du talar till mig i Herrens namn?«
16 Då sade Mika: »Jag såg alla israeliterna skingrade över bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen ledare. De skall återvända hem i fred, var och en till sitt.«
17 Då vände sig Israels kung till Joshafat: »Var det inte det jag sade? Han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont.«
18 Men Mika fortsatte: »Lyssna då till vad Herren säger. Jag såg Herren sitta på sin tron, och hela den himmelska hären stod till höger och till vänster om honom.
19 Och Herren sade: Vem kan förleda Achav, Israels kung, så att han tågar mot Ramot i Gilead och stupar där? — Den ene svarade ett, den andre ett annat.
20 Då steg en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag kan förleda honom. Herren frågade: Hur?
21 och anden svarade: Jag går dit och talar som en lögnens ande genom alla hans profeter. Herren sade: Förled honom du, du kommer att lyckas. Gå och gör som du sagt. —
22 Nu har alltså Herren låtit en lögnens ande tala genom dessa dina profeter. Han har bestämt att olyckan skall drabba dig.«
23 Sidkia, Kenaanas son, gick då fram och gav Mika en örfil och sade: »Skulle Herrens ande ha lämnat mig för att tala med dig i stället?«
24 Mika svarade: »Det skall du bli varse den dag du måste springa och gömma dig längst in i huset.«
25 Israels kung befallde att de skulle gripa Mika och överlämna honom åt stadskommendanten Amon och åt kungens son Joash
26 och säga till dem: »Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag återvänder välbehållen.«
27 Men Mika sade: »Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig.«Mika sade: »Hör, alla folk …«
28 Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead,
29 och Israels kung sade till Joshafat: »Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder.« Och Israels kung förklädde sig, och de gav sig ut i striden.
30 Arameerkungen hade gett sina vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung.
31 När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: »Där är kungen av Israel.« De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop. Och Herren hjälpte honom, Gud lockade bort dem från honom.
32 När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.
33 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt kusken att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad.
34 Kampen var dock hela dagen så hård att Israels kung fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna ända till kvällen, och vid solnedgången dog han.