5 Joshafat ställde sig bland de församlade från Juda och Jerusalem i Herrens hus, framför den nya förgården,
6 och han sade: »Herre, våra fäders Gud, det är du som är Gud i himlen och som råder över alla folkens riken. I din hand är kraft och styrka, och ingen kan stå emot dig.
7 Du, vår Gud, drev bort invånarna i detta land för ditt folk Israel och gav det åt din vän Abrahams ättlingar för evigt.
8 Där bosatte de sig, och där byggde de en helgedom åt dig, åt ditt namn, och sade:
9 ’Om olycka drabbar oss — straffande svärd, pest eller svält — skall vi ställa oss framför detta hus och inför dig, ty ditt namn bor i detta hus, och ropa till dig i vår nöd, och du skall höra det och hjälpa oss.’
10 Och nu vill ammoniterna och folk från Moab och Seirs bergsbygd — det var genom deras land du inte lät israeliterna gå när de kom från Egypten, utan de fick ta en omväg, och de utrotade dem inte —
11 nu vill de löna oss genom att komma hit och driva undan oss från din egendom som du gav oss att ta i besittning.