1 När alla kungarna väster om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och längs Medelhavets kust ända upp mot Libanon, hettiter, amoreer, kanaaneer, perisseer, hiveer och jevuseer, hörde vad som hade hänt,
2 slöt de sig samman för att enade gå ut i krig mot Josua och Israel.
3 Men när folket i Givon hörde talas om vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj,
4 tillgrep de för sin del en list. De försåg sig med färdkost, lastade sina åsnor med gamla säckar och gamla spruckna och lappade vinläglar
5 och satte på sig slitna, lagade sandaler och slitna kläder, och brödet de tog med sig var torrt och smuligt.
6 Så begav de sig till Josua i lägret i Gilgal och sade till honom och israeliterna: »Vi kommer från ett land långt borta. Slut förbund med oss!«
7 Israeliterna svarade hiveerna: »Ni kanske bor här i närheten. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?«
8 De sade till Josua: »Vi är dina tjänare.« — »Vilka är ni, och var kommer ni ifrån?« frågade han.
9 De svarade: »Dina tjänare har kommit från ett land mycket långt borta, därför att ryktet om Herren, din Gud, har nått oss. Vi har hört berättas om honom, om allt han gjorde i Egypten
10 och allt han gjorde med de två amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, Heshbons kung, och Og, Bashans kung i Ashtarot.
11 Våra äldste och alla i vårt land sade till oss att ta med färdkost och söka upp er och säga: ’Vi är era tjänare. Slut förbund med oss!’
12 Här är vårt bröd. Det var nybakt när vi tog med det som färdkost hemifrån, den dag vi började vår resa hit, och se nu så torrt och smuligt det har blivit!
13 Och här är läglarna som var nya när vi fyllde dem. Se så spruckna de är! Se på våra kläder och sandaler, de är utslitna, så långt har vi färdats!«
14 Då tog ledarna emot av deras färdkost utan att rådfråga Herren.
15 Josua slöt ett fredsförbund med dem och lovade att de skulle få leva. Ledarna för menigheten bekräftade det med ed.
16 Tre dagar efter det att förbundet slutits fick israeliterna veta att givoniterna var deras grannar och bodde alldeles i närheten.
17 Då bröt de upp och kom på tredje dagen fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim.
18 Men israeliterna dödade dem inte, på grund av den ed som menighetens ledare hade svurit dem vid Herren, Israels Gud. Hela menigheten knotade mot ledarna,
19 men de svarade: »Vi har svurit dem en ed vid Herren, Israels Gud, och nu kan vi inte röra dem.
20 Så här gör vi: vi låter dem leva, så drabbar oss ingen vrede för eden vi svor dem.
21 De får leva«, sade ledarna, »men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.« Och menigheten lydde sina ledare.
22 Josua kallade till sig givoniterna och sade: »Varför lurade ni oss? Ni sade att ni bodde mycket långt ifrån oss, och så bor ni här i närheten!
23 Förbannade skall ni vara! Ingen av er skall slippa att tjäna som slav och hugga ved och bära vatten till min Guds hus.«
24 De svarade honom: »Dina tjänare fick veta att Herren, din Gud, hade kungjort för sin tjänare Mose att han skulle ge hela landet åt er och förgöra alla invånarna där. Då fruktade vi för våra liv, det var därför vi gjorde som vi gjorde.
25 Nu är vi i ditt våld. Gör med oss vad du finner rätt och riktigt.«
26 Josua gjorde så med dem: han räddade dem från israeliterna, och de dödade dem inte.
27 Men samma dag bestämde han att de skulle hugga ved och bära vatten åt menigheten och till Herrens altare, och så gör de än i dag, på den plats som Herren har utvalt.