1 Om någon högtidligt uppmanas att vittna men syndar genom att inte göra det, fast han skulle kunna eftersom han själv sett eller vet något, och därigenom ådrar sig skuld,
2 eller om någon, utan att tänka på det, rör vid något orent, till exempel den döda kroppen av ett orent vilt djur, husdjur eller småkryp, och blir oren och sedan inser sin skuld,
3 eller om han, utan att tänka på det, rör vid en människas orenhet, en orenhet som smittar, och sedan blir medveten om det och inser sin skuld,
4 eller om någon, utan att fatta vad han gör, tanklöst svär en ed, den må gälla ont eller gott, vad nu människor i sin tanklöshet än kan svära, och sedan blir medveten om det och inser att han är skyldig till något av detta —
5 då skall han, när han inser att han är skyldig till något av detta, bekänna den synd han har begått
6 och bära fram gottgörelse för sin synd till Herren: ett hondjur från småboskapen, ett får eller en get, som syndoffer. Prästen skall bringa försoning åt honom för hans synd.
7 Om han inte har råd med ett får, skall han som gottgörelse för att han syndat bära fram två turturduvor eller två andra duvor till Herren, en till syndoffer och en till brännoffer.
8 Han skall lämna dem till prästen, som först skall offra den som är avsedd som syndoffer. Prästen skall vrida nacken av den utan att slita av huvudet.
9 Därefter skall han stänka en del av syndoffrets blod mot altarets framsida. Återstoden av blodet skall pressas ut vid foten av altaret. Detta är ett syndoffer.
10 Den andra duvan blir ett brännoffer, på föreskrivet sätt. Prästen skall bringa försoning åt honom för den synd han har begått, och han får förlåtelse.
11 Om han inte har råd med turturduvor eller andra duvor, skall han som offer för den synd han har begått bära fram en tiondels efa siktat mjöl som syndoffer. Han skall inte tillsätta olja eller rökelse, ty det är ett syndoffer.
12 Han skall lämna mjölet till prästen, som tar en handfull av det till deloffer och bränner det på altaret tillsammans med Herrens eldoffer. Detta är ett syndoffer.
13 Så skall prästen bringa försoning åt honom för den av dessa synder som han har begått, och han får förlåtelse. Resten av offret skall tillhöra prästen, liksom vid matoffret.
14 Herren talade till Mose:
15 Om någon handlar trolöst genom att utan uppsåt fela i fråga om något som är helgat åt Herren, skall han bära fram ett skuldoffer till Herren: en felfri bagge från småboskapen, eller dess värde i silversiklar efter tempelvikt, som skuldoffer.
16 Vad han har felat när det gäller det heliga skall han ersätta och därtill ge en femtedel; detta skall han lämna till prästen. Denne skall bringa försoning åt honom genom skuldofferbaggen, och han får förlåtelse.
17 Om någon utan att vara medveten om det bryter mot ett av Herrens bud genom att göra något otillåtet och sedan inser sin skuld, måste han ta den på sig.
18 Han skall föra fram till prästen en felfri bagge från småboskapen, eller dess värde, som skuldoffer. Prästen skall bringa försoning åt honom för den ouppsåtliga synd han har begått utan att veta det, och han får förlåtelse.
19 Detta är ett skuldoffer; han har ådragit sig skuld gentemot Herren.