3 Detta säger jag inte för att döma er — jag har redan sagt att ni finns i mitt hjärta för att dö och leva tillsammans med mig.
4 Till er kan jag tala öppet, över er kan jag vara stolt. Jag har fått all tröst jag kan önska, jag har glädje i överflöd, mitt i alla mina lidanden.
5 När jag kom till Makedonien fick jag visserligen ingen ro utan plågades på alla sätt, utifrån av strider och inifrån av fruktan.
6 Men Gud som tröstar de förödmjukade tröstade mig genom att Titus kom,
7 och inte bara genom hans ankomst, utan också genom den tröst han hade fått hos er. Han berättade för mig om er längtan, er förtvivlan, er omtanke om mig, och detta har glatt mig ännu mer.
8 Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte. Först ångrade jag det kanske, jag inser ju att brevet bedrövade er, åtminstone för en tid.
9 Men nu gläder jag mig, inte över att ni blev bedrövade utan över att sorgen ledde till omvändelse. Ni blev ju bedrövade på det sätt som Gud vill och har därför inte lidit någon skada genom mig.