1 Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom.
2 När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: »Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer?
3 Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?« Så blev han en stötesten för dem.
4 Men Jesus sade till dem: »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem.«
5 Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem.
6 Och han förvånade sig över att de inte ville tro.Han vandrade från by till by i trakten där omkring och undervisade.
7 Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna.
8 Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet.
9 Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta.
10 Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare.
11 Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.«
12 De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig,
13 och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.
14 Hans namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade: »Johannes döparen har uppstått från de döda. Det är därför dessa krafter verkar genom honom.«
15 Men några sade att han var Elia, andra att han var en profet, en i raden av profeter.
16 När Herodes hörde detta sade han: »Johannes, han som jag lät halshugga, det är han som har uppstått!«
17 Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med,
18 och Johannes hade sagt till Herodes: »Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.«
19 Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte.
20 Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom.
21 Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen.
22 Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: »Be mig om vad du vill, och du skall få det.«
23 Och han lovade och svor: »Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.«
24 Då gick hon ut och frågade sin mor: »Vad skall jag be om?« Hon svarade: »Johannes döparens huvud.«
25 Flickan skyndade in till kungen och bad honom: »Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.«
26 Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne
27 utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset
28 och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor.
29 Men när Johannes lärjungar fick reda på det kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.
30 Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om.
31 Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.
32 De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma.
33 Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem.
34 När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.
35 När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det är sent.
36 Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.«
37 Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« — »Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?« frågade de.
38 Han sade: »Hur många bröd har ni? Gå och se efter.« De tog reda på det och sade: »Fem bröd, och så två fiskar.«
39 Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs.
40 Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio.
41 Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick.
42 Alla åt och blev mätta,
43 och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk.
44 Det var fem tusen män som hade ätit.
45 Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket.
46 När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be.
47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land.
48 Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem.
49 När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad, och de skrek till,
50 för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.«
51 Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad,
52 för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade.
53 När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret och gick i land där.
54 Så snart de steg ur båten kände folket igen honom
55 och skyndade ut till de sjuka i hela trakten och bar dem på deras bäddar dit där de hörde att han var.
56 Och i alla byar och städer och gårdar som han kom till lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.