1 Och Mose sade Israels barnom allt det Herren honom budit hade.
2 Och Mose talade med de Förstar i slägterna af Israels barn, och sade: Detta är det som Herren budit hafver:
3 Om någor gör Herranom ett löfte, eller svär honom en ed, så att han förpligtar sina själ; han skall icke göra sin ord omyndig, utan göra allt det af hans mun utgånget är.
4 Om en qvinna gör Herranom ett löfte, och förpligtar sig, medan hon är i sins faders huse och i sin pigodom;
5 Och hennes löfte om förpligtelse, som hon gör öfver sina själ, kommer för hennes fader, och han tiger dertill; så gäller allt hennes löfte, och all hennes bepligtelse, som hon sig med öfver sina själ förpligtat hafver.
6 Men om hennes fader säger der nej till, på den dagen han det hörer; så gäller intet löfte eller bepligtelse, der hon sig med öfver sina själ förpligtat hafver; och Herren skall vara henne nådelig, efter fadren hafver det nekat henne.
7 Hafver hon man, och hafver ett löfte uppå sig, eller af hennes mun utgår en bepligtelse öfver hennes själ;
8 Och mannen hörer det, och tiger den dagen stilla; så gäller hennes löfte och bepligtelse, med hvilko hon sig öfver sina själ förpligtat hafver.
9 Men om hennes man säger der nej till, på den dagen han det hörer; så är hennes löfte löst, som hon hafver på sig, och den bepligtelsen, som af hennes mun öfver hennes själ utgången är; och Herren skall vara henne nådelig.
10 Enes enkos löfte, och enes, som bortdrifven är, allt det hon förpligtar sig öfver sina själ, det gäller öfver henne.
11 Om någons mans tjenstehjon lofvar, eller sig med en ed förpligtar öfver sina själ;
12 Och husbonden hörer det, och tiger dertill, och säger der intet nej till; så gäller allt det löftet, och allt det han sig förpligtat hafver öfver sina själ.
13 Om husbonden gör det löst, den dagen, då han det hörer; så gäller det intet, hvad utaf hans mun gånget är, och han lofvat, eller sig förpligtat hafver öfver sina själ; förty husbonden hafver gjort det löst; och Herren skall vara honom nådelig.
14 Och allt löfte, och eder, som bepligta till att späka kroppen, må husbonden vidmagthålla, eller omintetgöra alltså.
15 Om han tiger dertill ifrå den ena dagen till den andra; så gifver han allo hans löfte och förpligtelse magt, som han hafver på sig; derföre, att han hafver tegat, på den dagen, då han hörde det.
16 Om han efteråt ryggar det, sedan han det hört hafver, så skall han bära missgerningena. Desse äro de stadgar, som Herren hafver budit Mose emellan man och hustru, emellan fader och dotter, medan hon en piga är i sins faders huse.