1 En dikt av Asaf.Lyssna, mitt folk, till min undervisning,hör vad jag har att säga!
2 Jag vill yppa visdomsordoch tyda det förgångna.
3 Vad vi har hört och lärt känna,vad våra fäder berättade för oss,
4 vill vi inte dölja för våra barn.Vi skall berätta för kommande släktenom Herrens ära och hans maktoch om de under han gjort.
5 Han gav sina bud åt Jakob,stiftade en lag åt Israel,där han befallde våra fäderatt undervisa sina barn,
6 så att det blev känt för kommande släkten.Och barnen som föddesskulle berätta det för sina barn.
7 De skulle sätta sin lit till Gudoch aldrig glömma hans gärningarutan hålla hans bud
8 och inte bli som sina fäder,ett trotsigt och upproriskt släkte,ett opålitligt släkteutan trohet mot Gud.
9 Efraimiterna var beväpnade med bågemen flydde när striden kom.
10 De höll inte förbundet med Gudoch vägrade följa hans lag.
11 De glömde hans gärningaroch de underverk han låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäderi Egypten, på Soanslätten.
13 Han klöv havet och förde dem igenom,han lät vattnet stå som en mur.
14 Om dagen ledde han dem med ett molnoch natten igenom med lysande eld.
15 Han klöv klippan i öknenoch gav dem vatten ur djupen att dricka.
16 Han lät källor bryta fram ur stenen,lät floder av vatten strömma ner.
17 Men de fortsatte att synda mot honom,att trotsa den Högste i öknen.
18 Med vett och vilja satte de Gud på provnär de krävde att få mat.
19 De klandrade Gud och sade:»Kan Gud duka ett bord i öknen?
20 Han slog på klippanså att vatten strömmade framoch bäckar flödade,men kan han också ge oss brödoch skaffa kött åt sitt folk?«
21 Herren hörde det och vredgades.Elden slog upp mot Jakob,vreden bröt fram mot Israel,
22 eftersom de inte litade på Gudoch inte trodde på hans hjälp.
23 Han gav sin befallning åt molnen därovanoch öppnade himlens dörrar,
24 han lät manna regna över dem,säd från himlen gav han dem.
25 Människor fick äta änglars bröd.Han sände dem föda och de blev mätta.
26 Från himlen lät han östanvinden blåsa,han drev fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött falla ner likt ett stoftregn,fåglar talrika som havets sand.
28 Han lät dem falla mitt i lägret,runt omkring deras tält.
29 De åt och blev mycket mätta,han lät dem få sitt lystmäte.
30 Men innan de stillat sin lystnad,när de ännu hade maten i munnen,
31 bröt Guds vrede fram över dem.Han dräpte många av de starkasteoch fällde Israels unga män.
32 Ändå fortsatte de att synda,de trodde inte, trots hans under.
33 Han lät deras liv sluta i intetoch deras år i skräck.
34 När han dräpte sökte de sig till honom,de vände sig åter till Gud.
35 De mindes att Gud var deras klippa,att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men deras ord var hyckleri,vad de sade till honom var lögn.
37 De höll inte fast vid honom,de var inte trogna mot hans förbund.
38 Men han är barmhärtig,han förlåter synder och vill ingens fördärv.Han håller ofta sin vrede tillbaka,låter inte all sin harm bryta fram.
39 Han tänkte på att de bara var människor,en vind som far förbi och är borta.
40 Hur ofta trotsade de honom inte i öknenoch bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång satte de Gud på provoch kränkte Israels Helige.
42 De mindes inte den makt han visadedå han befriade dem från fienden,
43 då han gjorde tecken i Egyptenoch under på Soanslätten.
44 Han förvandlade deras floder till blod,de kunde inte dricka ur bäckarna.
45 Han sände flugsvärmar som åt democh grodor som plågade dem.
46 Han gav deras grödor till gräshoppor,deras skördar till skadedjur.
47 Han förstörde deras vinstockar med hageloch deras sykomorer med skyfall.
48 Han prisgav boskapen åt sjukdomaroch husdjuren åt pest.
49 Han sände sin glödande vrede mot dem,harm och förbittring och nöd,ett följe av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt lopp.Han skonade dem inte från dödenutan prisgav dem åt pesten.
51 Han dräpte allt förstfött i Egypten,de först avlade i Hams hyddor.
52 Han förde ut sitt folk som en fårflockoch ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan.Havet höljde deras fiender.
54 Han förde dem till sitt heliga land,till det berg som han själv gjort till sitt.
55 Han drev bort folken framför dem,han skiftade ut deras landoch lät Israels stammar bo i deras hus.
56 Men de trotsade Gud den Högsteoch satte honom på prov,de höll inte hans bud.
57 De avföll trolöst som sina fäder,de svek som en slak båge.
58 De kränkte honom med sina offerplatser,gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder.
59 Gud hörde dem och vredgades,han förkastade Israel.
60 Han övergav sin boning i Shilo,det tält som han rest bland människor.
61 Han lät sin kraft föras bort i fångenskapoch sin härlighet komma i fiendehand.
62 Han prisgav sitt folk åt svärdet,han vredgades på sin egendom.
63 De unga männen förtärdes av eld,flickorna blev utan bröllopssång.
64 Prästerna föll för svärdet,änkorna fick inte hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som om han sovit,som när krigaren vaknar ur ruset.
66 Han slog tillbaka sina fienderoch utlämnade dem åt evig vanära.
67 Han förkastade Josefs ätt,han utvalde inte Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stamoch Sions berg som han älskade.
69 Han byggde sin helgedom hög som himlenoch fast som jorden, som han grundlagt för evigt.
70 Han utvalde David, sin tjänare,och tog honom från fårfållorna.
71 Han hämtade honom från tackornaatt valla Jakob, hans folk,Israel, hans egendom.
72 Och han vallade dem med hängivet hjärtaoch ledde dem med förfaren hand.