1 Israels menighet bröt upp från Elim och kom till Sinöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten.
2 Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen
3 och sade: »Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!«
4 Då sade Herren till Mose: »Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte.
5 När de tillreder vad de hämtat hem på sjätte dagen kommer det att vara dubbelt så mycket som de samlar in de andra dagarna.«
6 Mose och Aron sade då till israeliterna: »I kväll skall ni förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egypten,
7 och i morgon skall ni få se Herrens härlighet. Han hör ert knot mot honom — för det är inte mot oss ni knotar, vi är ju ingenting.«
8 Och Mose fortsatte: »I kväll ger Herren er kött att äta och i morgon så mycket bröd ni behöver. Herren hör nu hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.«
9 Sedan sade Mose till Aron: »Säg till Israels menighet att träda fram inför Herren, eftersom han har hört deras knot.«
10 När Aron talade till Israels menighet vände de sig mot öknen, och då visade sig Herrens härlighet i molnet.
11 Herren talade till Mose:
12 »Jag har hört israeliternas knot. Säg till dem: Mellan skymning och mörker skall ni få kött att äta, och i morgon bitti skall ni få så mycket bröd ni behöver. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud.«
13 Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på morgonen låg det dagg runt omkring lägret.
14 När daggen hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt, tunt som rimfrost på marken.
15 Och när israeliterna såg det frågade de varandra: »Vad är det här?« eftersom de inte visste vad det var. Mose sade till dem: »Det är den mat som Herren ger er att äta.
16 Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.«
17 Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre.
18 När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.
19 Mose sade till dem: »Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.«
20 Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem.
21 Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort.
22 När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose.
23 Han svarade dem: »Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon.«
24 Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det.
25 Och Mose sade: »Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken.
26 Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting.«
27 Ändå gick några bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte någonting.
28 Då sade Herren till Mose: »Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar?
29 Tänk på att det är Herren som har gett er sabbaten — därför ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån på den sjunde dagen.«
30 Sedan höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.
31 Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka.
32 Mose sade: »Herren har gett denna befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egypten.«
33 Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg en omer manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla släktled.«
34 Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde kärlet framför förbundstecknet.
35 Israeliterna åt manna i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills de nådde gränsen till Kanaan.
36 En omer är en tiondels efa.