1 Mose sade: »Men om de inte tror mig och inte lyssnar på mig utan säger att Herren inte har uppenbarat sig för mig?«
2 Herren sade: »Vad har du i handen?« — »En stav«, svarade Mose.
3 »Kasta den på marken!« sade Herren. Mose kastade den på marken och den förvandlades till en orm. Mose ryggade tillbaka för den,
4 men Herren sade: »Räck ut handen och grip den i stjärten.« Och när Mose tog den förvandlades den åter till en stav i hans hand.
5 »Så skall de bli övertygade om att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.«
6 Och Herren fortsatte: »Stick handen innanför manteln!« Mose stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen vit som snö av spetälska.
7 Herren sade: »Stick tillbaka handen innanför manteln!« Mose stack in handen igen, och när han sedan drog ut den var handen åter som förut.
8 »Om de inte tror dig och inte blir övertygade av det första tecknet, så kommer de att tro på det andra.
9 Men om de inte blir övertygade ens av dessa två tecken och inte vill lyssna på dig, så skall du ta vatten ur Nilen och hälla det på marken, och då skall vattnet från floden förvandlas till blod.«
10 Mose sade: »Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.«
11 Herren svarade: »Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren?
12 Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga.«
13 Men Mose vädjade: »Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill.«
14 Då blev Herren vred på honom och sade: »Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig.
15 Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra.
16 Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud.
17 Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen.«
18 Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: »Jag vill fara tillbaka till mina släktingar i Egypten, jag vill se om de ännu lever.« Jetro önskade honom lycka till.
19 När Mose var i Midjan sade Herren till honom: »Vänd tillbaka till Egypten, ty alla de som ville röja dig ur vägen är nu döda.«
20 Då tog Mose sin hustru och sina söner och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen.
21 Herren sade till Mose: »När du kommer tillbaka till Egypten skall du inför farao utföra alla de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag skall göra honom hård och obeveklig så att han inte släpper folket.
22 Då skall du säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
23 Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför skall jag döda din förstfödde son.«
24 Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom.
25 Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: »Du är min blodsbrudgum.«
26 Och han lät honom vara. — Det var då hon sade »blodsbrudgum« och syftade på omskärelsen.
27 Herren befallde Aron att gå och möta Mose i öknen. Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom.
28 Mose berättade för Aron allt som Herren hade gett honom i uppdrag att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
29 Sedan gick Mose och Aron därifrån och kallade samman israeliternas äldste.
30 Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket.
31 De blev övertygade, och när de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och tillbad.