1 När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: »Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.«
2 Aron svarade dem: »Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!«
3 Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron.
4 Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: »Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.«
5 När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: »I morgon firas en högtid till Herrens ära!«
6 Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig.
7 Då talade Herren till Mose: »Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt.
8 De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.«
9 Och Herren fortsatte: »Jag ser att detta är ett styvnackat folk.
10 Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk.«
11 Mose försökte blidka Herren, sin Gud: »Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand!
12 Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk.
13 Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.«
14 Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan.
16 Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.
17 Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: »Det hörs stridslarm i lägret!«
18 Mose svarade:»Det är inte segerropoch inte besegrades klagan,det är ljudet av sång jag hör!«
19 Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot.
20 Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
21 Mose sade till Aron: »Vad har detta folk gjort dig, eftersom du har fått dem att synda så grovt?«
22 Aron svarade: »Var inte vred, herre! Du vet själv hur de dras till det som är ont.
23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.
24 Då sade jag till dem: Den som har någonting av guld skall ta det av sig, och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och så kom kalven till.«
25 När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt
26 ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!« Då samlade sig alla leviterna kring honom.
27 Han sade till dem: »Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.«
28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket.
29 Och Mose sade: »I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.«
30 Nästa dag sade Mose till folket: »Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.«
31 Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: »Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld.
32 Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!«
33 Herren svarade Mose: »Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok.
34 Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.«
35 Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.