1 Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära.«
2 Farao svarade: »Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa.«
3 De svarade: »Hebreernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd.«
4 Men kungen av Egypten sade till dem: »Mose och Aron, varför vill ni hålla folket borta från arbetet? Tillbaka till era dagsverken!«
5 Och han fortsatte: »De är redan fler än landets egen befolkning, och ni vill att de skall slippa arbeta!«
6 Samma dag gav farao order till fogdarna och förmännen
7 att inte längre dela ut halm till israeliterna när de skulle slå tegel. »De får själva skaffa halm«, sade han,
8 »men ni skall kräva samma mängd tegel av dem som förut, utan någon minskning. De är lata, det är därför som de väsnas om att gå och offra till sin gud.
9 Man måste hålla dem i hårt arbete, så att de är sysselsatta och inte får tid till några dumheter.«
10 Fogdarna och förmännen gick ut till folket och sade: »Farao har bestämt att ni inte längre skall få någon halm.
11 Halmen får ni skaffa bäst ni kan, men någon minskning av ert beting blir det inte.«
12 Då spred sig folket över hela Egypten för att samla strå att ha som halm.
13 Men fogdarna skyndade på dem och krävde att de skulle klara samma dagsverken som när de fick sin halm.
14 Och de israelitiska förmännen, som faraos fogdar hade satt över dem, blev pryglade. »Varför har ni inte tillverkat lika mycket tegel som förut, varken i går eller i dag?« sade man.
15 Då gick förmännen och klagade inför farao: »Varför gör du så mot dina tjänare?
16 Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din.«
17 Men han svarade: »Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren.
18 Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel.«
19 Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man krävde att den dagliga mängden tegel inte skulle minska.
20 När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron, som stod och väntade på dem.
21 Då sade de till dem: »Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss.«
22 Mose vände sig på nytt till Herren och sade: »Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig?
23 Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk!«