1 började Mirjam och Aron att klandra Mose för hans kushitiska hustru; han hade nämligen tagit sig en hustru från Kush.
2 De sade: »Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.« Och Herren hörde det.
3 Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.
4 Plötsligt sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: »Gå ut till uppenbarelsetältet, alla tre!« Och alla tre gick dit.
5 Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam. De båda steg fram,
6 och han sade:»Lyssna till Herrens ord:Finns det en profet ibland ervisar jag mig för honom i syner,talar jag till honom i drömmar.
7 Inte så med min tjänare Mose:honom har jag anförtrott hela mitt hus.
8 Till honom talar jag öga mot öga,öppet, inte i gåtor.Han skådar Herrens gestalt.Hur kan ni vara så djärvaatt ni klandrar min tjänare Mose?«
9 Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem.
10 Men när molnet höjde sig från tältet hade Mirjam blivit vit som snö av spetälska. Aron vände sig mot henne, och när han såg att hon blivit spetälsk
11 sade han till Mose: »Nåd, herre! Straffa oss inte för den synd som vi var dåraktiga nog att begå.
12 Låt henne inte bli som ett dödfött foster, som är halvt förruttnat när det kommer ut ur moderlivet.«
13 Då ropade Mose till Herren: »Nej, nej, gör henne frisk igen!«
14 Herren svarade honom: »Om hennes far hade spottat henne i ansiktet hade hon fått sitta med sin skam i sju dagar. Nu skall hon i sju dagar hållas utestängd från lägret. Sedan får hon släppas in igen.«
15 Mirjam hölls alltså utestängd från lägret i sju dagar. Och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade släppts in igen.