1 Hela Israels menighet nådde fram till Sinöknen i första månaden, och folket slog sig ner i Kadesh. Där dog Mirjam, och där blev hon också begravd.
2 Men menigheten led brist på vatten, och de samlades kring Mose och Aron.
3 Folket anklagade Mose och sade: »Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herren!
4 Varför har ni fört Herrens församling till den här öknen, där både vi och vår boskap går under?
5 Varför har ni fört oss ut ur Egypten och tagit oss till detta eländiga ställe? Här växer varken säd eller fikon eller druvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka!«
6 Mose och Aron lämnade då församlingen och gick till uppenbarelsetältets ingång, där de föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem.
7 Herren talade till Mose:
8 »Tag staven och kalla samman menigheten, du och din bror Aron. Ni skall tala till klippan i deras åsyn, då kommer den att ge ifrån sig vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och boskapen att dricka.«
9 Mose tog staven som låg inför Herren, så som han blivit befalld,
10 och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan. Mose sade till dem: »Hör på, upprorsmän! Kan vi skaffa fram vatten åt er ur den här klippan?«
11 Så lyfte Mose handen och slog två gånger med staven mot klippan. Vattnet forsade fram, och både menigheten och boskapen fick dricka.
12 Men Herren sade till Mose och Aron: »Ni litade inte på mig och höll mig inte helig inför israeliterna. Därför kommer ni inte att föra denna församling in i det land som jag har gett dem.«
13 Detta var ett Merivavatten, ett anklagelsevatten: israeliterna anklagade Herren, men han visade sin helighet bland dem.
14 Från Kadesh skickade Mose följande budskap till kungen av Edom: »Så säger din broder Israel: Du känner till alla de vedermödor vi fått utstå.
15 Våra fäder flyttade ner till Egypten, och vi bodde länge där. Men vi liksom våra fäder blev förtryckta av egypterna.
16 När vi åkallade Herren hörde han våra rop; han sände en ängel och förde oss ut ur Egypten. Nu befinner vi oss i Kadesh vid gränsen till ditt område.
17 Låt oss få tåga genom ditt land. Vi kommer inte att gå över åkrar och vingårdar eller dricka vatten ur brunnarna. Vi går längs Kungsvägen och viker inte av åt vare sig höger eller vänster förrän vi har passerat ditt område.«
18 Men svaret från Edom löd: »Ni får inte tåga genom mitt land. Om ni försöker hindrar jag er med vapenmakt.«
19 Israeliterna svarade: »Vi kommer att följa stora vägen, och om vi och vår boskap skulle dricka av ditt vatten, så skall vi betala för det. Det är inte mycket vi begär, bara att få gå rakt igenom.«
20 Men Edom förbjöd dem att passera och drog ut mot dem med en stor och slagkraftig här.
21 Israel fick alltså inte tåga genom Edoms område utan vek undan för edomeerna.
22 Israeliterna bröt upp från Kadesh, och hela menigheten kom till berget Hor.
23 På berget Hor, vid gränsen till Edom, sade Herren till Mose och Aron:
24 »Aron skall förenas med sina fäder. Han får inte komma in i det land som jag har gett åt israeliterna, ty ni trotsade min befallning om Merivavattnet.
25 Du skall ta med dig Aron och hans son Elasar upp på berget Hor.
26 Ta av Aron hans dräkt och klä hans son Elasar i den. Därefter skall Aron gå till sina fäder, han skall dö där.«
27 Mose gjorde som Herren hade befallt, och de gick upp på berget Hor i hela menighetens åsyn.
28 Mose tog av Aron hans dräkt och klädde hans son Elasar i den. Där, högst uppe på berget, dog Aron. Sedan gick Mose och Elasar ner därifrån.
29 När menigheten fick veta att Aron var död begräts han av hela Israel i trettio dagar.