33 »Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.«
34 Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden
35 sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det.
36 Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.«
37 Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.«
38 Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk.
39 Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen — det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen.