1 Vid denna tid drog filisteerna samman sina stridskrafter till kamp mot Israel, och Akish frågade David: »Du är väl på det klara med att du och dina män måste dra i fält med mig?« —
2 »Javisst«, svarade David, »du skall själv få se vad din tjänare är i stånd till.« — »Bra«, svarade Akish, »då utnämner jag dig till min ständige livvakt.«
3 Samuel var död, hela Israel hade hållit dödsklagan över honom, och han hade begravts i sin hemstad Rama. Saul hade rensat landet från andeskådare och spåmän.
4 Filisteerna hade samlat sina styrkor och kommit till Shunem och slagit läger där. Då bådade Saul upp folket och slog läger på Gilboaberget.
5 När Saul såg filisteernas här blev han förfärad, och i sin ängslan
6 frågade han Herren vad han skulle göra, men Herren svarade honom inte, vare sig genom drömmar eller orakel eller profeter.
7 Då befallde Saul sina tjänare att leta reda på en andeskåderska som han kunde söka upp och rådfråga. Tjänarna talade då om att det fanns en sådan i En-Dor.
8 För att inte bli igenkänd tog Saul på sig andra kläder, och med två man i sällskap kom han på natten till kvinnan. »Frambesvärj en ande och spå mig«, sade Saul. »Mana fram den som jag nämner för dig.«
9 Kvinnan svarade: »Du vet ju själv vad Saul har gjort, att han har utrotat andeskådare och spåmän i landet. Vill du locka mig i en fälla och döda mig?«
10 Men Saul svor: »Så sant Herren lever, ingenting skall läggas dig till last i denna sak.«
11 Hon frågade då vem hon skulle mana fram, och han svarade: »Samuel.«
12 Men då kvinnan fick se Samuel gav hon till ett skrik och sade till Saul: »Varför har du lurat mig? Du är ju Saul!« —
13 »Var inte rädd«, sade kungen. »Vad är det du ser?« — »Jag ser ett gudaväsen stiga upp ur jorden«, sade kvinnan.
14 »Hur ser det ut?« frågade Saul, och hon svarade: »Det är en gammal man, och han är insvept i en mantel.« Då förstod Saul att det var Samuel, och han föll på knä med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt.
15 »Varför har du stört min ro och manat fram mig?« frågade Samuel, och Saul svarade: »Jag är i stor nöd: filisteerna för krig mot mig, och Gud har vänt sig ifrån mig och svarar mig inte längre, vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag nu kallat på dig, för att du skall tala om för mig vad jag skall göra.«
16 Samuel sade: »Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan?
17 Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David.
18 Eftersom du inte lyssnade till Herren och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna, har Herren nu handlat mot dig på detta sätt.
19 Både Israel och dig själv skall han lämna i filisteernas våld. I morgon skall du och dina söner vara hos mig, och även Israels här skall Herren utlämna åt filisteerna.«
20 Då föll Saul raklång till marken, Samuels ord hade skrämt honom. Han var också fullkomligt utmattad, eftersom han inte hade ätit på ett helt dygn.
21 Kvinnan gick fram till honom, och när hon såg att han var skräckslagen sade hon: »Kom ihåg att jag gjorde som du ville, herre. Jag satte livet på spel då jag lydde dig.
22 Nu ber jag att du i din tur lyssnar på mig. Låt mig få sätta fram lite mat, så att du kan styrka dig innan du går härifrån.« —
23 »Nej«, sade han, »jag vill inte ha något.« Men när inte bara kvinnan utan också hans följeslagare tiggde och bad gav han efter. Han steg upp och satte sig på bädden.
24 Kvinnan hade en gödkalv i huset, och den slaktade hon i all hast. Sedan tog hon fram mjöl, gjorde en deg och bakade bröd.
25 Hon satte fram åt Saul och hans män, och när de hade ätit bröt de upp och gick sin väg samma natt.