1 Saul talade med sin son Jonatan och med sina närmaste män om sin avsikt att döda David. Men Jonatan var mycket fäst vid David
2 och varskodde honom. »Saul vill döda dig«, sade han. »Var därför på din vakt i morgon bitti, göm dig och håll dig dold.
3 Själv skall jag göra sällskap med min far ut på fälten där du håller till och tala med honom om dig. Om jag då får reda på något skall jag låta dig veta det.«
4 Jonatan talade väl om David inför sin far och sade: »Kungen får inte göra sin tjänare något orätt — David har ju aldrig gjort något orätt mot dig, utan du har haft stor nytta av hans tjänster.
5 Han satte sitt liv på spel då han slog ihjäl filistén, och Herren gav Israel en stor seger. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du då låta oskyldigt blod flyta och döda David utan anledning?«
6 Saul lyssnade till Jonatan och svor vid Herren: »Så sant Herren lever, David skall inte dödas.«
7 Då kallade Jonatan på David och berättade om samtalet. Han tog med sig David till Saul, och så var David åter i tjänst hos kungen som förut.
8 Kriget blossade upp på nytt, och David ryckte ut mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag och drev dem på flykten.
9 En gång när Saul satt i sitt hus med spjutet i handen och David spelade, föll en ond ande från Herren över honom,
10 och han försökte nagla fast David vid väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom, och spjutet träffade väggen. David flydde och lyckades undkomma. Redan samma natt
11 sände Saul några män till Davids hus för att bevaka honom och döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade sin man: »Du måste sätta dig i säkerhet redan i natt, annars är du en död man i morgon.«
12 Hon firade ner David från fönstret, och han flydde och lyckades undkomma.
13 Mikal tog nu husguden och lade den i sängen, placerade en getfäll vid huvudändan och lade täcket ovanpå.
14 När Sauls utsända skulle hämta David sade hon att han låg sjuk.
15 Männen fick då order att själva gå in till David. »Bär honom i sängen hit till mig«, sade Saul, »så att jag kan döda honom.«
16 När de kom in upptäckte de husguden som låg i sängen och getfällen vid huvudändan.
17 »Varför har du lurat mig så här?« sade Saul till Mikal. »Du har hjälpt min fiende att komma undan!« Mikal svarade att David hade sagt: »Hjälp mig i väg, annars måste jag döda dig.«
18 När nu David hade flytt och klarat sig undan kom han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt som Saul hade gjort honom. Tillsammans gick de sedan till Najot och stannade där.
19 Då Saul fick veta att David var i Najot vid Rama
20 skickade han folk för att gripa honom. De fann en skara profeter i extas, och Samuel stod där som deras anförare. Då föll Guds ande över kungens män, så att också de råkade i extas.
21 När man berättade detta för Saul sände han i väg nytt folk, men också de råkade i extas. Saul skickade en tredje grupp, men det gick likadant för dem.
22 Han begav sig då själv till Rama, och när han kom till Stora brunnen i Seku frågade han var Samuel och David var. Man sade att de var i Najot vid Rama,
23 och han gick vidare dit, men också han greps av Guds ande och fortsatte i profetisk hänryckning hela vägen fram till Najot.
24 Också han kastade av sig kläderna och betedde sig som de andra profeterna inför Samuel; hela dagen och hela natten låg han där naken. Det är därför man brukar säga: »Hör Saul också till profeterna?«