29 han sade: Låt mig få gå, vår släkt håller offerfest i staden, och mina bröder vill att jag skall vara med. Om du är min vän, låt mig då slippa i väg, så att jag får träffa mina bröder. — Det är därför han inte har kommit till kungens bord.«
30 Då blev Saul rasande och for ut mot Jonatan: »Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor.
31 Så länge Jishajs son trampar denna jord, så länge blir du aldrig kung i landet. Skicka nu efter honom. Han måste dö.« —
32 »Varför skall han dödas?« frågade Jonatan. »Vad har han gjort?«
33 Då höjde Saul sitt spjut för att spetsa honom, och nu förstod Jonatan att hans far var fast besluten att döda David.
34 I vredesmod rusade han upp och lämnade bordet, och denna andra dag av festen åt han ingenting. Så upprörd var han över Sauls skändliga behandling av David.
35 Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten, så som han hade avtalat med David. Han hade en liten pojke med sig