16 Han visade David vägen, och där såg de nu amalekiterna ligga spridda överallt, de åt och drack och firade det stora byte de hade tagit i filisteernas land och i Juda.
17 David anföll i gryningen följande dag, och blodbadet fortsatte ända till kvällen. Ingen slapp undan utom fyrahundra man, som satt upp på sina kameler och flydde.
18 David räddade tillbaka allt vad amalekiterna hade rövat bort och befriade också sina båda hustrur.
19 Ingenting saknades, varken stora eller små, varken söner eller döttrar, ingenting av bytet eller det rövade: allt skaffade David till rätta.
20 Han tog också alla fåren och korna; denna hjord drev de framför sig och ropade: »Här är Davids byte.«
21 David kom nu tillbaka till de tvåhundra som hade varit för trötta för att följa med och som han därför hade lämnat vid Besorbäcken. När David och hans män närmade sig gick de tvåhundra ut för att möta dem. David gick fram tillsammans med sina män och hälsade vänligt,
22 men några ondsinta och illvilliga män i hans följe började ropa: »Eftersom de inte gick med oss skall vi inte heller ge dem av bytet som vi har räddat; de får ta sina hustrur och barn och gå.«