20 Han tog också alla fåren och korna; denna hjord drev de framför sig och ropade: »Här är Davids byte.«
21 David kom nu tillbaka till de tvåhundra som hade varit för trötta för att följa med och som han därför hade lämnat vid Besorbäcken. När David och hans män närmade sig gick de tvåhundra ut för att möta dem. David gick fram tillsammans med sina män och hälsade vänligt,
22 men några ondsinta och illvilliga män i hans följe började ropa: »Eftersom de inte gick med oss skall vi inte heller ge dem av bytet som vi har räddat; de får ta sina hustrur och barn och gå.«
23 Då sade David: »Nej, bröder! Så får ni inte göra med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss, och det rövarband som överföll oss har han lämnat i vårt våld.
24 Vem bryr sig om vad ni säger? Nej, samma lott åt den som vaktar trossen och åt den som går i striden! Alla skall vara med och dela.«
25 Från den dagen gjorde David detta till regel och rättesnöre i Israel, och så är det än i dag.
26 När David hade kommit tillbaka till Siklag skickade han delar av bytet till sina stamfränder, de äldste runt om i Juda, och lät hälsa: »Detta är en gåva till er, det är en del av bytet från Herrens fiender.«