22 men några ondsinta och illvilliga män i hans följe började ropa: »Eftersom de inte gick med oss skall vi inte heller ge dem av bytet som vi har räddat; de får ta sina hustrur och barn och gå.«
23 Då sade David: »Nej, bröder! Så får ni inte göra med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss, och det rövarband som överföll oss har han lämnat i vårt våld.
24 Vem bryr sig om vad ni säger? Nej, samma lott åt den som vaktar trossen och åt den som går i striden! Alla skall vara med och dela.«
25 Från den dagen gjorde David detta till regel och rättesnöre i Israel, och så är det än i dag.
26 När David hade kommit tillbaka till Siklag skickade han delar av bytet till sina stamfränder, de äldste runt om i Juda, och lät hälsa: »Detta är en gåva till er, det är en del av bytet från Herrens fiender.«
27 Han skickade till dem som bodde i Betel, Ramot i Negev, Jattir,
28 Aroer, Sifmot, Eshtemoa