6 Det var du som övergav mig, säger Herren,du som vände mig ryggen.Jag lyfte min hand mot dig och krossade dig.Jag är trött på att visa förbarmande.
7 Alla som bodde i städernakastade jag med kastskovel.Jag gjorde dem barnlösa, lät mitt folk gå under —de vek inte av från sin väg.
8 Deras änkor blev talrikareän sandkornen på stranden.Jag sände mot dem inkräktaresom härjade mitt på ljusa dagen.Skräck och förfäranlät jag plötsligt drabba dem.
9 Hon som har fött sju sönersjunker samman i vanmakt.Hennes sol gick ner medan det ännu var dag,hon berövades sin ära.Dem som är kvar av folketskall jag prisge åt fiendens svärd,säger Herren.
10 Ve mig, min mor, att du födde mig,en man som ständigt råkar i tvist och trätamed hela världen!Jag står inte i skuld till någonoch ingen står i skuld till mig.Ändå förbannar de mig alla.
11 Sannerligen, Herre, dig har jag tjänatmed deras bästa för ögonen.Jag har bett till dig för mina fienderi olyckans och nödens tid,det vet du, Herre.
12 Kan man bryta sönder järn,järn från norr, och koppar?