1 Sätt er i säkerhet, Benjamins stam,bort från Jerusalem!Stöt i horn i Tekoa,tänd en vårdkase vid Bet-Hackerem!Olyckan hotar från norroch stor förödelse.
2 Sion, du vackra och bortskämda dotter,du drabbas av ödeläggelse.
3 Mot henne kommer herdarna med sina hjordar.De slår upp sina tält omkring henne,tar var sitt stycke mark till bete.
4 Invig er till strid mot henne!Kom, vi anfaller i middagssol!För sent! Dagen är redan förbi,kvällsskuggorna blir längre.
5 Kom, vi anfaller om nattenoch förstör hennes borgar!
6 Ty så säger Herren Sebaot:Hugg ner träd och byggen stormningsramp mot Jerusalem!Ve denna lögnens stad!Den är full av förtryck,
7 som brunnen flödar av vattenså flödar den över av ondska.Den genljuder av våld och plundring,plågor och sår ser jag ständigt.
8 Ta varning, Jerusalem,annars vänder jag dig ryggen,annars gör jag dig till en öde trakt,ett land där ingen bor.
9 Så säger Herren Sebaot:Skörda en andra gång,som från en vinstock,dem som är kvar av Israel!Plocka rankorna renasom druvplockarna gör!
10 Till vem skall jag tala,vem lyssnar på min varning?Deras öron är tillslutnaså att de inte kan höra.För Herrens ord har de bara förakt,de vill inte veta av det.
11 Av Herrens vrede är jag fylld,jag orkar inte hålla den tillbaka.Töm ut den över barnen på gatanoch över de unga som samlas där!Man och kvinna skall drabbas,gamla och ålderstigna.
12 Andra skall överta deras hus,deras åkrar och hustrur.Ty jag lyfter min handmot dem som bor i landet,säger Herren.
13 Alla, hög som låg,vill girigt roffa åt sig.Alla, profet som präst,handlar svekfullt.
14 De botar skadan hos mitt folk,men bara på ytan.De säger »Allt är väl, allt är väl!«men allt är inte väl.
15 De handlar skamligt och avskyvärt —ändå känner de ingen skam,har inte vett att blygas.Därför skall de falla bland de fallna.De skall störta till markeni hemsökelsens stund,säger Herren.
16 Så sade Herren:Slå in på vägarna från fordom,fråga efter de gamla stigarna,efter den rätta vägen.Ta den vägen, och ni skall finna vila.Men de svarade: »Det vill vi inte.«
17 Jag satte väktare över er —lystra när hornet ljuder!Men de svarade: »Det vill vi inte.«
18 Lyssna därför, alla folk,lägg noga märke till vad som sker med dem!
19 Lyssna, jord:Jag låter olyckan drabba detta folk,en följd av deras onda anslag,ty de har inte brytt sig om mina ordoch min lag har de förkastat.
20 Vad skall jag med rökelse från Saba,finaste kalmus från fjärran land?Era brännoffer tar jag inte emot,era slaktoffer behagar mig inte.
21 Därför säger Herren:Se, jag lägger framför detta folkstenar som de skall snava på,far och son, granne och vän,alla skall de gå under.
22 Så säger Herren:Se, ett folk kommer från ett land i norr,ett väldigt rike reser sigvid världens bortersta hörn.
23 De bär båge och sabel,de är grymma och utan förbarmande.Med ett larm likt havets dåndrar de fram till häst,rustade för stridmot dig, arma Sion.
24 Ryktet når ossoch våra händer förlamas.Vi grips av ångestsom en kvinna i födslosmärtor.
25 Gå inte ut på öppna fältet,vandra inte längs vägarna,där härskar fiendens svärd— skräck från alla håll!
26 Mitt arma folk, klä dig i säcktyg,kräla i aska!Håll dödsklagan som över ende sonen,en bitter sorgehögtid.Ty plötsligt är förhärjaren över oss.
27 Jag har satt dig att pröva mitt folksom man prövar silver,du skall granska och pröva deras liv.
28 Alla är de tredskande avfällingar,de går med förtal,alla är de fördärvade.
29 Blåsbälgen flåsar,men ur elden flyter bara bly.Smältarens arbete är förgäves:de onda kan inte skiljas ut.
30 Värdelöst silver kallas de,ty för Herren är de utan värde.